Att göra det man egentligen inte vågar

Känslor som står mig nära, de jag har lätt att känna och de som lätt kommer till mig är glädje, skratt och tacksamhet. På samma plats finns tårar, även ångest. Jag har nära till mina känslor vilket gör att jag blir otroligt glad väldigt lätt men eftersom jag känner så lätt, så mycket och så starkt gäller detsamma med känslorna som är jobbigare att känna.

Ångest är otroligt vanligt, och otroligt jobbigt och i många sammanhang lite romantiserat. Det är ett tungt ord som lätt slängs hit, skriks dit men inte alltid riktigt tas för det allvar det faktiskt är och kan vara.

Jag tänker, skriver och känner mycket kring ångest och det är även något jag pratat med många om, både med de som står mig nära och de som jobbar med det professionellt. Jag minns att jag för rätt länge sen lärde mig att det finns fyra grundkänslor; glad, ledsen, rädd och arg; alla med flera underkategorier där resten av alla tänkbara känslor finns. Ångest finns under rädsla.

Rädsla är också otroligt vanligt och även fast en viss rädsla gör att vi håller oss vid liv kan rädslan också hindra oss från att verkligen leva.

Rädslorna vi aldrig möter blir våra begränsningar, och vill vi nå högre, längre eller mer behöver vi våga expandera dem, och det sker när vi möter dem, och inte tar någon genväg runt. Att göra det som är skrämmande är svårt men precis som med mycket annat som är det, blir det lättare ju mer man gör det.

Jag är en person som vill utmana mina rädslor, det som skrämmer mig och kliva över gränsen för min comfortzon, för jag vet att det är det som får mig att växa i livet och som människa. För mig är det viktigt för jag vill vara den som bestämmer i mitt liv, jag vill inte vara styrd av min egen rädsla eller negativa tankar.

Jag har många exempel när jag gjort något som jag känt att jag egentligen inte vågat, men ett alldeles nyligen sådant är att jag fått förfrågan att instruera i poledance. Jag har otroligt höga krav på mig själv och mycket prestationsångest så nån del av mig vill bara tacka för erbjudandet men tacka nej. Men, jag tänker samtidigt hur jag kommer känna om jag tackar ja (för det känns lockande) och jag har ju bestämt mig för att inte låta rädslan för nya saker (saker vi inte känner till är generellt läskigt för oss) hindra mig från att göra det jag i hjärtat vill. Att uppleva känslor, tankar eller sensationer som är skrämmande eller avskräckande betyder inte att man ska sluta eller avstå, för det är när vi då fortsätter som vi växer och gör att vi i framtiden vågar ännu mer!

Likheter med oss själva och människor som vi ser upp till, vill efterlikna, de som är våra förebilder är att alla har sina tvivel, även dem. Skillnaden är att de tar sig genom dem, klarar av dem och kan andra, kan även jag. Och du.

Under livets gång utvecklar vi rädslor, vissa som vi tar efter från omgivningen och vissa som vi själva drar på oss. Rädslan fungerar både som skydd och som begränsning och den rädsla som begränsar oss är ofta bara inbillning. Denna rädsla saboterar våra liv och får oss att inte sträcka oss efter våra drömmar. Vågar vi gå rädslan till mötes kommer vi inse att den är mycket mindre än vi trott. En skugga bleknar i solen precis som rädslan när den tas fram från djupet av oss själva. Vägrar vi ta itu med våra rädslor och det arbete som krävs för att bearbeta dem kommer de för alltid att styra oss. Lär vi istället känna rädslan och vågar utforska oss själva kommer den minska och slutligen försvinna. Jag tror att bland det värsta vi kan göra mot oss själva är att låta rädslan äga oss och låta den kontrollera våra liv.

Något som hjälper mig att våga är främst sex saker (och som var till hjälp när jag tillslut sa självklart vill jag det, i frågan om att instruera i pole) :

❉ Inte tro på allt jag tänker. Mina tankar och känslor blir ju min sanning men det behöver inte betyda att det är så verkligheten faktiskt ser ut.

❉ Innan jag gör något som gör mig nervös, rädd eller känner ångest inför brukar jag skatta innan hur jobbigt det känns från en skala 1-5 där 1 är superlätt och 5 så pass jobbigt att jag vill undvika eller till och med undviker det. Jag gör samma sak efteråt och de allra, allra flesta gångerna inser jag att det inte var lika svårt eller jobbigt som jag innan trott. Begränsningarna är alltså dem jag satt upp i mitt eget huvud.

❉ Jag försöker lita på orden att det inte finns några misslyckande, bara lärdomar. Det gör det lättare att tänka att jag antingen kommer lyckas, fått nya lärdomar eller bara tanken att jag vågade.*Livet ger oss miljontals chanser, våga ta en, för det livet ger oss är eller kan vara en väg till målet eller livet vi vill leva.

❉ Jobba på självkänslan, för att veta att oavsett vad jag gör är jag bra och älskad ändå, och bra som jag är.. Mitt värde som person sitter inte mina prestationer. med självkänsla och självförtroende kan man lättare möta sina begränsningar och tvivel genom att låta dem göra sig hörd men inte ha makten över mig

❉ Jag försöker bli medveten om mina svagheter, mina tvivel och invanda mönster som kommer spegla mina handlingar, för det gör det möjligt för mig att låta dem göra sig hörd men inte påverka mig. Dessa känslor är normala och mänskliga att känna när förändringarnas tid når oss, för vi är ju trygga med det vi redan känner till, och de vi inte vet något om känns läskigt och ovisst.