Separationsångest

Jag funderar ofta på vad i det fina livet, i den ibland hemska världen som triggar den så starka känsla som nästan tar andan ifrån mig. Jag kommer fram till att det är mycket. Ibland känner jag mig så skör, som om varje tanke som slår mig kan få mig att ramla, och ibland känner jag mig så stark att jag vågar tro att jag klarar allt som jag behöver klara. Ibland känns det som jag bär hela världens ansvar och sorger på mina axlar och ibland består min värld bara av mig.

Jag gillar att bryta ner saker i mindre delar för att lättare förstå dem, jag har gjort det med mig själv och jag tänker att jag under den här bussresan ska göra det med känslan som fick mina tårar att rinna när jag steg på. Separationsångest. Separation och ångest. Jag börjar med det första.

Jag har alltid haft svårt att säga hejdå, både till människor jag inte kommer se på ett tag eller till platser som jag lämnar. Jag har svårt att säga hejdå till något som betyder mycket för mig och jag saknar väldigt starkt och väldigt lätt. Det blir lätt avtryck i något som är mjukt, kanske är det även så med människor.

Det är precis en vecka tills jag åker men jag kramade Oscar hejdå idag. Ett hejdå blir så tydligt och extra starkt när man åker iväg och vet att det är länge tills man ses. Att fysiskt släppa taget om det man alltid vill ha nära och att gå ifrån en trygg famn för att för en stund kasta sig ut mot en dröm för att hoppas att vingarna ska bära krävs mod, styrka och tillit men kommer samtidigt också kanske vara det bästa jag gjort.

Saknad är en känsla av något eller någons frånvaro som skapar ett tomrum vi inte riktigt kan fylla med något annat. Allt och alla jag har i mitt liv fyller mig på olika vis, alla har betydelse och ingen ersätter riktigt någon annan.

Jag vet inte helt säkert vad som väntar mig, men innan jag välkomnar det tar jag för någon månad farväl av det och dem jag har här. Separationsångest – JA, men hur ska vi någonsin kunna utvecklas, se nya saker och nå nya höjder om vi inte kan välkomna nya saker och för korta eller långa stunder våga lämna vår trygga plats, säga hejdå och våga omfamna saknaden som kommer med det.

Jag lyfter blicken och ser att bussen snart är framme där jag ska gå av. Mina tårar har torkat och det känns inte längre lika jobbigt. Jag har några till hejdå jag behöver säga innan jag åker, men innan det och först av allt ska jag kliva av bussen med ett litet leende. Jag inser att ångesten som kommer med att säga hejdå är för att orden är till någon som betyder mycket för mig, och att jag har dem, som betyder mycket, i mitt liv gör att jag känner mig rik.