Poesihörnan & möten med människor

Det är lustigt när något händer som av en tillfällighet och sedan leder till helt nya saker som får en stor betydelse i livet. Jag vet inte om jag tror på tillfälligheter, jag tror nog mer att saker som händer har en mening.

Vi möter människor som öppnar nya möjligheter för oss, andra möter vi för att lära oss något om oss själva. En del möter vi kanske för att vi ska lära oss välja vad som verkligen är viktigt och andra kanske bara korsar vår väg utan att vi förstår varför.

Jag tycker det viktigt att våga möta de människor man möter, på riktigt, våga se en person och våga möta utan fördomar och kunna se människan bakom de som endast ögonen kan se. Det var så inspirationen till en dikt kom till och det var så jag mötte mannen som introducerade mig till poesihörnan där jag kunde framföra den, och några andra av mina dikter idag.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva, och att få möjlighet att läsa för människor som också gillar poesi, och få lyssna till andra som skriver är så inspirerande, så berörande och så fint. Alla fina ord jag fick höra efter att jag med lite fjärilar i magen inlett poesihörnan denna lördag med 7 dikter från mitt hjärta har fyllt mig med mer inspiration och motivation att fortsätta skriva.

Bredvid mig satt en äldre kvinna och vi började prata. Ett samtal som började om dikter och slutade i förundran över allt vi hade gemensamt, kärleken för att skriva och en nära relation till min farmor. När man pratar med människor inser man som allra oftast att man på något sätt har mer saker gemensamt än man kanske anar.

Många läste dikter om hösten, och en sa att hon gillar mörkret för att det kan vi påverka genom att tända ljus. Jag fick känslan att hon menade både mörkret nu om hösten och att hon även tolkade det till livet. Det går att påverka mörka stunder genom att tända ett ljus, kanske behöver man bara hitta en gnista för att mörkret inte ska vara becksvart.