Barndomsminnen väcks till liv

Bilen rullar upp för den lilla grusbacken och det röda huset med vita knutar blir synligt. Så fort bilen stannar skyndar jag mig ut, som jag har längtat efter att gå barfota i gräset och som jag har saknat detta ställe. Ju starkare känslomässig reaktion man har till något, bra som dåligt, desto starkare blir minnet av det för oss. Så fort jag satte mina nakna fötter på gården, såg synen av det ställe som alltid har varit som ett andra hem, hörde ekot som alltid kommit tillbaka när man ropat eller skrattat högt och kände lukten av landet och den husets alldeles speciella doft, var det som om jag med alla mina sinnen blixtsnabbt drogs tillbaka i tiden, eller om minnen från en tid som varit sprang ikapp mig i tiden som nu är. Känslorna blev så starka, av glädje för att ha och ha haft ett sånt här ställe, av lycka för all lycka jag här har känt; av vemod att allt kändes så tomt och av nostalgi för att en del av mig så längtar tillbaka till platsen där jag var men när tiden var helt en annan.

Det var så behövligt att under några timmar få komma bort från stan, under dessa timmar kändes allt så enkelt, så kravlöst. Jag älskar lägenheten jag bor i med utsikt över staden, våningen högst upp som får mig att varje morgon känna att jag vaknar i höjd med himlen. Men det var så behövligt att få komma till landet, se grönska åt vilket håll jag vände mig och vart jag än gick känna gräs, stenar eller klippor under mina fötter. Donna äskade det med och jag tror vi båda njöt av känslan av frihet och lugn som här känns så naturlig, lika naturlig som en stad kan kännas stressad och fylld av måsten.

Ursprungligen byggdes huset 1924 men min mammas morfar byggde ut det till huset som det är idag. Ett hus som bär på så mycket historia, bevarar så många minnen och har levt vidare genom många generationer. Jag hoppas detta en dag blir mitt ♥

Tittar ut genom fönstret från sovrummet där jag i alla somrar har sovit, ut över gården där jag under hela min uppväxt har lekt