Den nya kvinnan

Klockan har precis slagit 23.01 och jag sitter ute på loftgången, dricker avsvalnat ingefära-te och blickar upp mot skogen, vars trädkronor jag nästan är i höjd med. Träden rör sig inte alls, det ser nästan ut som om de somnat och kronljusen intill mig vajar i den icke märkbara vinden. Eller kanske är det endast luften från mina andetag som får lågorna att dansa.

I boken jag precis läst ut (Den nya kvinnan av Karin Isberg) beskriver hon hur passion är detsamma som något vi brinner för, och att det är något vi inte kan tänka oss fram till eftersom den finns i vårt hjärta. Jag blickar in ljusen och drar mig till minnes när jag för några år sedan slutade försöka tänka vad jag skulle göra med mitt liv, och istället började känna vilka önskningar som fanns i mig, vad i livet jag av hela mitt hjärta älskar, vad jag brinner för och vad som ger ljus i mitt liv. Jag behövde känna in och våga lita på att det jag känner är äkta.

Under timmarna jag sitter här smyger sig mörkret på knappt synbart och några sidor tidigare i boken skrev hon om att omfamna sitt mörker; om vad som händer när vi möter den mörka sidan i oss. I mörket finns ofta det vi inte vågar eller vill möta och kanske även sidor vi tidigare förnekat, men att möta det som skrämmer oss gör oss alltid starkare.

Jag hör röster bakom mig och ser mamma och min bror i köksfönstret som ler mot mig. Jag ler tillbaka, håller boken mellan mina händer och minns hur författaren till boken ännu några blad tidigare skrev hon om viljan att bli sedd. Att hur mycket tid vi än ägnar åt att försöka ha en perfekt yta, och bli uppskattad för det, finns där en längtan att bli sedd på djupet, och på riktigt. Varje lögn är en del av en fasad, och vad är det vi är så rädda för att visa, som vi inte låter någon se?

I mitten av boken ungefär står en liten påminnelse om att ditt hjärta slår lojalt, att dina celler lagar dig när delar går sönder och att din kropp gör vad den kan för tt du ska må bra. En fråga man kan ställa sig är på vilket sätt man vill vara där för den.

Visste du att ett hjärta kan vara hungrigt? Kanske är det något du någon gång känt. Ett tomrum inuti som vi så gärna vill fylla för att känna oss hel, en hunger som vi försöker stilla med vad än vi tror kan hjälpa. En inre hunger, en inre längtan av att räcka till står nog skrivet i merparten av alla liv och står skrivet om i denna bok med.

Jag tar in platsen där jag är, det jag gör och de jag ser omkring mig och minns orden i boken om att det finns saker som vi inte dör av att leva utan, men vi mår aldrig riktigt bra om de behoven aldrig möts. Jag tar in platsen där jag är, det jag gör och de jag ser omkring mig och inser att jag inte skulle dö utan allt detta, men att jag inte skulle känna mig levande om inget av det fanns i mitt liv.

Några sidor ytterligare längre bak skriver hon om att tillåta sina känslor, och skillnaden mellan att känna en känsla och agera utifrån den. Vi ska alltid tillåta oss att känna precis det vi känner och inte förhindra eller trycka bort, för det kommer hitta sin väg fram ändå så småningom, och varför finns det ens i våra tankar och beteenden att inte fullt ut vara eller visa dem vi är. Kanske för vi är rädda att vi i vår helhet inte är perfekta.

Solen har helt gått ner och dagen är nästan slut och jag har bläddrat igenom hela boken en sista gång för nu. Ett stycke nästan i början av boken handlar om att sänka sina krav på sig själv, att vårt värde som person inte sitter i våra prestationer. Jag svävar iväg med tanken att kanske räcker det med, i vad vi än gör, att vi gör vårat bästa och att vårt bästa är bra nog; Både för andra och för oss själva.