En lycklig ö

Under min andra dag på Aruba vaknade jag innan väckarklockan och inte alls jetlegd, kanske för alla mina böner om att på alla vis vara helt redo, eller kanske för att hela mig, allt som jag är var redo att vakna. Jag märkte ganska snabbt att min laddare inte fungerade här så jag gick ut för att leta någon som sålde en adapter. En kille såg att jag vandrade själv på gatorna innan något hade öppnat och han frågade vad jag sökte. Alla är verkligen så hjälpsamma. Han erbjöd mig skjuts och i hans öppna bil susade vi genom morgonen. Han var från ön, var en salsadansare och berättade om ett ställe jag kunde gå till om jag ville dansa. Han gillade att han gillar att läsa, främst filosofi och psykologi och eftersom jag också läst det var samtalsämnet givet direkt.

Aruba kallas one happy island och jag frågade honom varför han tror alla är så glada. Han svarade en blandning av mentaliteten, kulturen och omgivningen. ”När solen skiner varje dag är det svårt att bli nedstämd, människans sinne absorberar och reflekterar vädret.” När han skjutsade tillbaka mig pekade han på några träd och berättade att det på ön finns wind trees eller dividivi som det egentligen heter. De växer i samma riktig som vinner blåser. Dessa träd ser jag på många ställen och jag förundras verkligen över dem, deras sätt att växa och att go with the flow.

Tacksamheten och glädjen av att vara här överflödar mig. Alla möten är det som glädjer mig mest, och min egen utveckling som människa.

Dagens mitt spenderade jag på stranden och jag tog mitt första dopp här. När jag vandrade på stranden korsade min väg två mäns som jobbade på stranden. Vi började prata om yoga, anledningen som främst fört mig hit och en av dem sa att yoga för honom är att dyka. Alla har vi våra egna saker som vi älskar och som ger det yogan ger mig. Njut av dig själv och av tiden sa han innan jag fortsatte gå vidare.

Nu när jag är själv (men absolut inte ensam) på denna resa känner jag mig trygg i mig själv, på ett sätt jag inte gjort tidigare. Kanske för att jag har hittat tryggheten i mig själv, och då tar jag med mig känslan av det vart jag än i världen är.

Jag ville se solnedgången från stranden och när jag passerade stället där jag tidigare träffade de trevliga männen började en av den och en tjej att vinka till mig att komma. De heter July och Cece och vi såg solnedgången tillsammans, lyssnade på musik, dansade lite och lärde varandra några ord på våra olika språk. En av dem var från Colombia och en av den från här och de förundrades över mina ögon och de började kalla mig Johanna Ocean, för att mina ögon speglade havet.