Örtmedicin & läkeväxter

I och med att sommar övergått till sensommar, och sensommar blivit höst har mycket av det gröna fått orangegulröda varma färger och blomster har börjat tappa liv. Trots att allt känns något mer levande på sommaren, är det något med hösten som ändå är så rikt på liv. Kanske känner jag så för att jag ofta lever upp om höstarna. Jag känner mer frihet för att förväntningar sjunker, när mörker faller kan jag själv börja tända ljus och jag fortsätter eller påbörjar nya studier, och så även i år.

Jag läser både en kurs i hjärnan & medvetandet samt en i svenska läkeväxter. Jag har alltid, alltid känt mig hemma i naturen, det gröna och alltid, alltid har jag känt mig dragen till det läkande jag vet naturen besitter. Som komplement till mina studier i Kinesisk medicin & akupunktur, ger detta en fin möjlighet att från flera håll kunna förstå, förankra och förmedla läkandets alla möjligheter.

Hittills har jag kokat några burkar äppelsalva, gjort blomsterdroppar, avkok och tinktur av ekbark, torkat rosenblad och gjort te på färska egenplockade örter. Även örtvandring och fördjupning i folktro och växttradition har stått på schemat. Det är befriande att förstå att livet vill oss väl, och på så många sätt är till vårt förfogande. Bara vi ser det. Bara vi förstår. Förr när människan levde närmare naturen, föll sig den visdomen mer naturligt. En visdom jag tror är viktig inte glöms bort.

I och med dessa studier även häxprocesserna berörts, en berörande och tragisk historia, men viktig att uppmärksamma och komma ihåg. Särkilt starkt var det när vi satt i kyrkan i Torsåker där kvinnor dömdes och sedan promenaden till häxberget, där kvinnor dömda för häxeri blev halshuggna och brända på bål. Detta är den mest ökända platsen i Sverige när det talas om häxprocesserna. Det var på något vis märkligt, men magiskt att vara där. På samma plats, men i en annan tid. På minnesstenen som där blivit rest, står det:

Kvinnor dog

Män dömde

Tidens tro drabbar människan

Tidens tro drabbar människan. Dessa rader drabbar mig. Det säger något (mycket) om hur vi alltid är färgad av samtidens tankegångar. Det visar även på vikten att våga tänka själv.