Liv som vissnar eller står i blom
Novellsamling med nära-livet noveller
♡
manus under arbete
Novellsamlingen Liv som vissnar eller står i blom är en samling med trettio noveller med historier som utspelar sig allt ifrån ett kort ögonblick till en hel livstid. Novellerna berör allt som kan tänkas, kännas, vara nära eller närvarande i ett människoliv.
Mellan (den framtida) bokens omslag och mellan meningarnas rader kommer du få inblick i tankar sömnlösa nätter, flykter till illusioner av frihet, resande i tåg och tider, händer som sträcks ut, någon som föds, någon som dör, någon som känner sig trasig och någon som är rädd. Du kommer få insikt om kärlek i avlägsna relationer och våld i nära, om betydelsen av vår dag för födelse i våra liv, om tröstlöshet och desperation, om att inte hitta vägen, om sorg, om saknad, om sådant vi säger att vi aldrig skulle...men som vi gör ändå och om att naturen viskar sina svar på frågor som skriks ut om livet.
Samlingen inspireras av filosofi och poesi och min intention har hela tiden varit att skapa vackra, berörande historier skrivna med ett vackert och berörande språk.
Se samlingens sammanfattning:
Jag vill dela med mig av de fina orden från Annelie, som tagit sig an min novellsamling för språkgranskning, korrekturläsning och textredigering.
”Jag har läst och berörts, blivit tagen, upplyst, road och oroad av din starka berättelser, av de visa reflektionerna och insikterna och din fantastiska, poetiska och varsamma hantering av språket. Det finns en imponerande röd tråd genom alla dessa noveller, och jag skulle vilja säga att de alla handlar om relationer. Relationer till andra människor, till naturen, till oss själva, till livet och och tiden och till själva existensen. Den handlar helt enkelt om det stora, komplexa, skrämmande, ljuvliga och extatiska i att vara människa!
Tre saker som jag särskilt vill berömma dig för:
1) din förmåga att skriva allegoriskt och metaforiskt, på liknande sätt som Coelho
2) ditt stilistiskt sparsmakade språk och din isbergsteknik (där påminner du om den store Hemingway)
3) din förmåga att göra poesi av vardagliga betraktelser.
En novell som särskilt fastnat är "I flyktiga tankar där vägar möts". Jag tycker så mycket om den intressanta berättartekniken där stafettpinnen får vandra från person till person. Jag vill också säga att under de dagar jag inte haft tid att arbeta med läsningen har jag längtat tillbaka till din novellvärld . DET visar att din novellsamling når ett högt betyg.”
Textutdrag:
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Jag minns du berättade om bråket. Om skriken du vaknade av, om paniken som väckte dina egna minnen. Vi kom att bråka om det sedan. Du sa att du fick ännu svårare att sova och jag tjatade att du en gång för alla skulle söka hjälp med ditt förflutna som än gör dig ont. Du sa jag var oförsiktig med mina ord, men jag menade inget illa. Ville bara dig väl. När jag tänker efter var jag kanske onödigt hård, obefogat hetsig men jag hoppades att du skulle förstå att jag ville hjälpa dig att släppa dina sorger, din smärta som du tror du inte har, just för att du är så van att den är nära.
Skriken som hade väckt dig var en kvinnas. Hon hade bönfallit någon att ringa polisen. Du med de andra grannarna i trapphuset gjorde alla det, men ingen av er visste vad det gällde, ingen av er visste än. Ingen frågade och hon mötte aldrig någons blick om hon mötte någon i trapporna. Det som ändå var dem gemensamt var minnena av synen av den vas som i trapporna låg i spiller och gemensamma begrundanden angående vad mer som den där morgonen hade gått sönder.
Någon månad senare klev jag in genom porten, gick trapporna upp till dig. Av vasen fanns inga splittror kvar men tygblommorna som vasen hållit hade någon planterat mellan väggen och den brandsläckare som hängde därpå. Jag funderade på vem som placerat blommorna där och om de symboliserade den relation som den morgonen troligtvis gått sönder. Var blommorna kvar i saknad för något, eller lämnad kvar av sorger liknande blommor som lämnats vid en grav?
Fr. Tulpanerna i din trappuppgång
Körandes alldeles för snabbt och lyssnande på samma sång alldeles för många gånger satt hon i sin mammas gamla bil för att ta sig in till stan. Hon hade ingen stress men likt ett barn som vaggas känner hon sig trygg när hon är i rörelse; kanske ibland i för hög hastighet för sitt eget bästa. Hon susade fram på landsvägen och tänkte att hon alltid och på alla sätt har svårt att göra något sakta, svårt att ta det lugnt, oavsett om det är att hålla hastigheten på vägen eller hur hon tar sig fram i livet. Vackra blommor och vildvuxet gräs ramade in den gråa asfalten så långt som ögat kunde se med ett fåtal avbrott när vägen delades i nya.
Vid en korsning stod en bil parkerad och dennes position fick hennes uppmärksamhet att dröja kvar lite extra. Lacken var rostigt melerad men mer hann hon inte lägga märke till innan hon såg honom, i famnen ett hav av blommor. På ett ögonblick hade hon passerat mannen vid vägens kant men hon kunde inte släppa honom ur tanken. Plockade han blommor för att ge sitt hem mer liv, ville han fylla den grå dagen med mer färg, plockade han dem till någon han älskade eller skulle han ge dem till någon han en gång gjort? Skulle de levande blommorna sprida sin energi i ett glädjelöst hem, vara ett budskap om kärlek i en älskarinnas ägo eller leva för att dö på en grav?
Mannen vid vägens kant hade inte lagt märke till den gamla bilen och det fanns inte i hans tanke att någon just tänkte på honom. Att vila i någons tanke, vara någons dagdröm eller med i någon dröm om natten var en osannolik tankegång för honom. Aldrig hade någon gett honom blommor, aldrig hade någon heller riktigt gett honom kärlek, så han plockade den här dagen blommor till sig själv och försökte förstå vad i honom som ingen ville älska. Han bröt av en lupin i stjälken och tänkte att kanske var det för alla löften han brutit. Han såg några av blombladen falla mot marken och tänkte att kanske det var för att han gång på gång föll i armarna på någon som inte hade en intention att hålla honom.
Fr. Vid vägens kant
Vi var på väg. Snabbt, lite ryckigt på väg framåt. Du var på väg hem och jag var på väg till dig. Vi båda var på väg genom våra åtskilda men sammansvetsade liv. Skog, städer och solstrålar över syrenträd svischade förbi utanför fönstret, du åkandes rakt mot framtiden, jag med ryggen ditåt men vi båda blickande åt varandra. Genom fönster såg du varje sväng komma, du hade sett det vi skulle passera redan innan vi hade åkt förbi, men jag såg endast vägen vartifrån vi hade kommit. Det var även så vi två levde våra liv. Du blickade inte bakåt, vände ryggen mot det som varit och tittade bara framåt, medan det förflutna var allt jag såg och varje steg vidare behövde jag ta i tillit.
Vi spelade kort och pratade om tiden. Tiden i sig och tiden som varit och vi berörde tiden som skulle komma. Jag berättade om ett indianfolk i Sydamerika som jag hade läst om, som såg tiden som om vi står med blicken mot det förflutna och har ryggen mot framtiden. En teori som menar att vi endast kan se var vi kommer ifrån och vad vi varit med om och att vi i tillit behöver ta stegen in i det som komma skall, till det vi egentligen inte vet någonting om, ungefär som jag färdades då, på vår resa genom landskap, genom tiden. Du lade ner en drottning på bordet mellan oss och jag lade en kung ovanpå den. Du skakade på huvudet, sa att vi inte kan leva våra liv med att blicka bakåt. Lika bra att ignorera det förflutna och fortsätta framåt. Du lade ett ess och jag tog upp alla kort. Jag envisades om att vi bara kan låtsats att det som hänt inte finns, men att det ändå är något vi bär med oss.
Nu suckade jag istället, och lade ifrån mig alla kort. Jag frågade dig om det är tur eller ödet som gör att du alltid vinner när vi spelar, och du nämnde att du är skicklig, att du förstår hur jag tänker och därför har ett övertag över mig som går på känsla. Jag lät mina händer vila på varsin sida om mina kinder och tittade på dig till dina ögon mötte mina.
”Okej, om du förstår hur jag tänker. Bevisa det.”
Jag trodde inte du hade någon aning, men du såg och hade sett mig mer än vad jag trodde att du gjort. Mitt hjärta började hejdlöst slå i mitt bröst, jag var ivrig att bli bekräftad, men rädd att bli blottad, bli sedd. Tåget krängde kraftigt till och min andning sprang ifatt mina snabba hjärtslag.
”Älskling, är du rädd?” Du sträckte dig efter mina händer.
Jag lät dig ta dem, men tog dem sedan ur ditt grepp.
”Äsch, jag var bara inte beredd.” Jag tvingade ner mina andetag till lungornas fulla djup.
”Älskling, vad gör dig rädd?” Du tog mina händer igen och såg in i mina ögon djupt.
”Du sa att du vet vad jag tänker.”
”Inte vad du känner. Dina tankar är lättbegripliga men dina känslor är komplexa.” Du log åt mig och kramade mina händer . ”Men, jag vet nog det ändå.”
Mitt hjärta bankande lite hårdare. ”Var det så uppenbart?”
Fr Älskling, är du rädd?
Ord från de som läst eller fått lyssnat till
Maria
Johanna har en hög konstnärlig ansats i novellerna, och jag gillar att hon motstår att söka efter klassisk dramaturgi och klassiskt berättande.
Hon gestaltar känslor och tillstånd, processer, och också kärlek. Tvivel, frågor och känslor väcks utan tvekan i läsningen av hennes texter.
"Nära livet", känner jag tydligt i läsningen.
Hennes gestaltning med att vara tätt intill subjektet ger ett starkt intryck.
Johanna presterar jämbördiga texter vad gäller kvalitet och innehåll. Det märks att hon har inspiration!
Oscar
En genuin & tankeväckande novellsamling skriven med kärlek, om kärlek, från hjärtat. Johannas passion för skrivandet genomsyrar hela samlingen som både tydligt och kortfattat förmedlar att livet inte behöver vara som man tror att det är.
Jag tror den kan bli en stor inspirationskälla för andra.
Marika
Berörde mig och fick mig faktiskt tårögd, och det händer inte ofta när jag läser noveller.
David
Den känns hoppfull i all sin enkelhet. Det finns ett tröstrikt poetiskt språk som påverkar läsningen. Jag läser inte med förväntningen att någonting högdramatiskt skall dyka upp från ingenstans och rubba vardagen i sin linda, istället är det en fröjd att Johanna har tagit fasta vid de små ögonblicken som kan ha en nog så avgörande effekt på våra liv.