Utmärkelser
Vinnande novell :
Det känns i luften att det är sommar, inombords känner hon sig fri
Sommaren 2017 vann jag en novelltävling med min novell "Det känns i luften att det är sommar, inombords känner hon sig fri" i Tidningen 7, en lokal tidning i Örnsköldsvik. Novellen finns för dig att läsa längre ned.
Läs intervjun här:
"Jag tycker om att skriva poetiskt"
Författaren bakom årets sommarläsning i Tidningen 7 heter Johanna Westerin. I vår novelltävling riktad till Örnsköldsviks Unga föll juryns val på hennes bidrag "Det känns i luften att det är sommar, inombords känner hon sig fri".
Det tema som alla tävlande fick att förhålla sig till var ”sommarkänsla” och det är ett begrepp som genomsyrar Johannas text från första till sista raden.
– Jag utgick ganska mycket från temat, berättar hon. Jag ville verkligen fånga det och satte mig och funderade på vad det betyder för mig. Jag tänkte först på sommar, bad och sol, men insåg också att för många är det säkert tvärtom; att sommaren inte är den ljusaste tiden på året utan den mörkaste. Då ville jag försöka väva ihop de trådarna och försöka få med alla de här känslorna.
Skrivandet är sedan länge ett intresse som Johanna bejakar.
– Ja, jag älskar och skriva. Jag skriver massor av noveller, lite krönikor och har idéer till en längre romanintrig. Nu har jag liksom hittat min stil; hur jag gillar att skriva. Jag tycker om att skriva lite poetiskt även i mina noveller.
Var hämtar du inspiration till dina karaktärer?
– Både från egna erfarenheter och egna tankar, eller människor omkring mig som jag har mött, eller kanske något jag läst i tidningen. Det kan vara alltifrån en notis om något som hänt i Sverige eller världen till reportage som man kan snappa upp något ifrån. Jag hämtar även mycket inspiration i låtar.
Trots produktiviteten på skrivandets område är Johanna inte van att få sina alster publicerade.
– När jag var liten hade jag en del dikter i ÖA, men det har inte blivit mer än så.
Så hur känns det att nu få den här texten tryckt i nästan 40 000 exemplar?
– Det känns jättekul, verkligen. Jag blev så glad! För det är ju en önskan jag har med mitt skrivande att kunna nå ut till fler.
2017-07-07
TORBJÖRN VÅRSAGA
Läs novellen här:
Det känns i luften att det är sommar,
inombords känner hon sig fri
Klockan passerar halv tre och solen har precis stigit upp. Den unga kvinnan på tredje våningen likaså. Hittills av sommaren har hon klivit upp med solen, för hon vill inte missa en minut av det ljus som bara syns till några få månader om året. Det är något alldeles speciellt med morgontimmarna; med sommartimmarna likaså. Solen blir ljusare, och hon alltmer vaken. Hon klär på sig några tunna lager kläder som passar så tidiga timmar i mitten på juni, en vindstilla morgon när solen precis gått upp.
I en stad som om dagarna är full med liv, tycks hon nu vara den enda som är vaken, bortsett från fåglarna i träden och en ensam man som på ostadiga ben går in genom samma dörr som hon går ut. Hon håller upp dörren åt honom som tacksamt ler tillbaka. Han ser trött ut och luktar alkohol, och hon känner en sorglig känsla som omfamnar honom när han går förbi. Hon undrar om han har haft roligt med sina vänner men duktigt lite för mycket, eller om alkoholen varit hans flyktväg från någonting annat. I minnet dras hon några år tillbaka i tiden. Det var veckan innan midsommar och semestern närmade sig för de flesta. Vid fikabordet diskuterades sommarplanerna där förväntningarna var höga och längtan var stor. Det tittades långtidsprognoser för vädret, delades tips på idylliska badplatser och diskuterades vad som var godast på grillen. Det pratades om friheten som väntade dem och det efterlängtade umgänget med familj och vänner. Mitt bland detta surr satt hon med sin kaffekopp, med näsan i en ointressant tidning och kände ensamheten växa. Hon hade ingen att göra alla de där semesterplanerna med, inte ens hade hon någon att ringa. Hon hade aldrig sett sommaren på det sätt som de beskrev den; för henne var det den jobbigaste tiden på året. Det var för några år sedan men fortfarande gör sig minnena påminda ibland.
Denna tidiga morgon lockar den stora skogen intill hennes lägenhet mer än någonsin. Hon går längs gångvägen och tar så småningom av mot en skogsstig och viker efter några hundra meter av mot ett berg. Med utsikt över staden, sätter hon sig ner, tar ett djupt andetag, blundar och blickar inåt. Tidigare hade hon svårt att möta sig själv men när hon vågade ta steget att konfronteras med sina känslor, sitt förflutna och de sidor av henne som hon inte var stolt över insåg hon vad hon behövde göra för att vända de delar som varit mörkt i hennes liv till något mer ljust. Den dagen hon började se inåt och inte endast blicka ut i världen förändrades hon och med det också hennes liv. När hon är i tystnad hör hon sitt hjärta tydligare; fågelkvittret den här morgonen likaså.
När hon kommer tillbaka från skogen har staden börjat vakna till. Människor som inte gått på semester är på väg till sina arbeten och gulblå flaggor svajar långsamt i vinden som tilltagit. Hon gör en blandning av jordgubbar och en bit vattenmelon. Solen når nu hennes balkong med sina strålar och hon sätter sig tillrätta med fruktskålen och en kopp nybryggt kaffe. Hon bläddrar igenom dagstidningen, smuttar på kaffet, äter av frukten och njuter av morgonen i sin helhet. Hon känner tacksamhet för hon vet att en sådan solig och fin morgon, för vissa, inte innehåller något ljus alls. Nu mår hon bra, men hon har haft sådana dagar likaså.
På balkongen sitter hon några timmar, och för varje sådan flyttar hon stolen någon centimeter för att möta solen rakt framifrån och hon fyller även på en ny kopp kaffe. Hon tar på sig något svalare kläder än tidigare och packar en ryggsäck med en filt, solskyddskräm och ett skrivblock. Även en vattenflaska får följa med. På väg ut möter hon återigen mannen i dörren, och hon konstaterar att han och förmodligen många fler nu också har vaknat. Utanför lägenheten sitter två människor på huk i rabatten, en med en trädgårdsax, den andra med enbart trädgårdshandskar, och båda med gummistövlar på fötterna. En annan gör gräsmattan fin och en hund rullar sig i grönskan. Några barn sparkar med en fotboll mot ett plank och några andra hoppar hage på asfalten.
I cykelställ står cyklar, där hennes är den enda utan lås. Den har aldrig blivit stulen och en del säger att det är tur, andra att det är väldigt få som stjäl saker i denna lilla stad och vissa hävdar att hon inte har så pass dålig karma. Själv ger hon det inte så mycket av sin uppmärksamhet, hon är tacksam så länge den står kvar och skulle den en dag inte göra det, tänker hon att någon annan kanske behöver den mer. Hennes kjol fladdrar, likt de gulblå flaggorna i vinden som nu tilltagit ännu lite mer. Hon cyklar längs vägrenen som så småningom övergår i en trottoar och tar efter någon kilometer av på en grusväg. Det dammar om däcken som hoppar mellan de små stenarna och det knastrar när gummit tränger bort dem på sin väg fram. Förutom vinddraget som uppstår när hon cyklar, är det här vindstilla och solen känns därmed ännu varmare. Små pärlliknande droppar träder fram i hennes panna och den ljusgrå T-shirten intar en mörkare nyans under hennes armar och mellan hennes skulderblad.
Vägen är inte speciellt rak och hon har all sin uppmärksamhet på att parera mellan groparna. Hon har även uppsikt så ingen bil susar fram bakom ett krön eller de snäva kurvorna. I tankarna dras hon till den slående liknelsen mellan vägen här och med livet. Än ser hon inte sin tänkta destination, men hon litar på att vägen hon färdas på tar henne dit. I livet ser vi inte alltid målet, men kanske måste vi ta ett steg i taget och lita på att den väg vi väljer tar oss dit vi vill. Vägen är sällan spikrak eller helt jämn och det uppkommer hinder vi måste parera för. Den finns omvägar, genvägar eller vägsjäl där vi tvingas välja vilken riktning vi ska ta. Ibland måste vi stanna och hämta andan, tanka med ny energi och ibland behöver vi hjälpa någon över vägen. En bil rullar förbi och hon ser liknelsen med att ta sig fram sakta eller snabbt. Vi kan jäkta och vilja komma framåt fort, eller ta det i vår egen takt. Vi kan antingen ha fokus på vägen, målet eller omgivningen omkring, i nuet, på platsen där vi är och den enda plats där livet faktiskt pågår.
Hon cyklar förbi betande kor som viftar bort flugor med svansen samtidigt som de betar fridfullt. Kort därefter skymtar hon något glittrande blått som tycks bli större ju närmare hon kommer. Hon hör skrattande barn, ser glada föräldrar och känner doften av solkräm. Hon hör plaskande vatten, ser fulla picknickkorgar och känner doften av syrener från buskar och liljekonvaljer i slänten. Hon söker med blicken efter en mer avskild plats, och beger sig sedan dit. Hon breder ut sin filt och tar fram sitt block. Hon släpper alla krav och börjar skriva utan måsten. Hon skriver från hjärtat och skapar en text som hon i framtiden kan läsa, när hon saknar sommaren extra mycket eller lyckan hon känner just idag. Pennan går oavbrutet i timmar, med paus för vatten i form av ett dopp eller för att släcka törsten. Hon vill fånga detta ögonblick och få den att finnas kvar för alltid.
Solen passerar zenit och börjar sakta sin väg tillbaka, den unga kvinnan likaså. Men än dröjer många timmar till solen gått ner, och många minuter tills hon är hemma. Solen lyser fortfarande och korna äter än, mycket är kvar av dagen trots att hon gick upp för längesen. Väl hemma ställer hon ifrån sig cykeln, utan att låsa, och går sedan upp för trapporna och låser upp dörren in. Hon sätter på kaffebryggaren för andra gången den här dagen och tar en dusch medan kaffet rinner ner. Sedan sätter hon sig på balkongen igen och vrider stolen mot solen som flyttat sig sedan hon satt här tidigare. Håret torkar snabbt i sommarvärmen och hon sprayar i saltvatten för att få samma känsla som efter ett dopp i havet. Efter en dag i sitt eget sällskap ser hon fram emot en kväll med sina vänner. Vänner som hon känner tacksamhet för, eftersom hon vet att vänner inte är en självklar del i livet för alla. Idag har hon vänner, men hon har haft dagar utan likaså.
För tredje gången denna dag byter hon kläder, den här gången till en vit klänning i spets. Hon lägger en sjal över sina axlar. Solkrämen som fortfarande ligger i väskan byter hon ut mot myggmedel och vattenflaskan som hon druckit upp mot en flaska champagne. Hon blir hämtad av en vän och åker till en sån där idyllisk badplats som hennes kollegor pratade om från några år sedan. Väl där tänder någon en eld och några andra fixar med majskolvar och grönsaksspett. En avlägsen vän tar fram rosévinsflaskor som varit på kylning och en annan knäpper en öl. Hennes närmaste vän tar fram en gitarr ur ett fodral och börjar spela samtidigt som en gemensam vän de har börjar sjunga med. De sitter runt elden hela kvällen och myggor surrar kring deras huvuden när de fyller på sina glas eller kissar bakom någon buske. De alla får önska låtar som översätts till gitarrspel och nynnande från de som kan. Vågor hörs i bakgrunden av deras skratt, djupa samtal, och vackra gitarrspel. Vindens toner blir vackra sånger. Solen är uppe än och natten ser ut att bli ljus även ikväll.
Hon känner sig lite berusad, men om det är av vinet eller livet, kan hon inte riktigt säga. Kanske är det en blandning. I tanken dras hon för några sekunder tillbaka till den mörka vintern och de mörka åren hon har bakom sig. Men allting är övergående, så var de mörka åren, den mörka vintern och så kommer även denna sommar vara. Men för stunden vill hon varken tillbaka till något som varit eller fram till det som komma skall; hon vill stanna i det här ögonblicket, i nuet, i enda ögonblicket där livet pågår. De skålar, hon släpper allt som varit och njuter av det som är. Hon blickar mot solen, som börjar avta med sin styrka. Det känns i luften att det är sommar och inombords känner hon sig fri. Fri från allt som varit och fri från andras åsikter, hon följer numera bara sitt hjärta. Fri från mörker, för även de dagar då solen inte synts till har hennes sommar hittills inte innehållit något mörkt. Och kommer det en sådan dag blickar hon inåt med insikten att hon ständigt bär solskenet inom sig och kommer göra det även när solen går i moln.
