Poesihörnan & möten med människor

Det är lustigt när något händer som av en tillfällighet och sedan leder till helt nya saker som får en stor betydelse i livet. Jag vet inte om jag tror på tillfälligheter, jag tror nog mer att saker som händer har en mening.

Vi möter människor som öppnar nya möjligheter för oss, andra möter vi för att lära oss något om oss själva. En del möter vi kanske för att vi ska lära oss välja vad som verkligen är viktigt och andra kanske bara korsar vår väg utan att vi förstår varför.

Jag tycker det viktigt att våga möta de människor man möter, på riktigt, våga se en person och våga möta utan fördomar och kunna se människan bakom de som endast ögonen kan se. Det var så inspirationen till en dikt kom till och det var så jag mötte mannen som introducerade mig till poesihörnan där jag kunde framföra den, och några andra av mina dikter idag.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva, och att få möjlighet att läsa för människor som också gillar poesi, och få lyssna till andra som skriver är så inspirerande, så berörande och så fint. Alla fina ord jag fick höra efter att jag med lite fjärilar i magen inlett poesihörnan denna lördag med 7 dikter från mitt hjärta har fyllt mig med mer inspiration och motivation att fortsätta skriva.

Bredvid mig satt en äldre kvinna och vi började prata. Ett samtal som började om dikter och slutade i förundran över allt vi hade gemensamt, kärleken för att skriva och en nära relation till min farmor. När man pratar med människor inser man som allra oftast att man på något sätt har mer saker gemensamt än man kanske anar.

Många läste dikter om hösten, och en sa att hon gillar mörkret för att det kan vi påverka genom att tända ljus. Jag fick känslan att hon menade både mörkret nu om hösten och att hon även tolkade det till livet. Det går att påverka mörka stunder genom att tända ett ljus, kanske behöver man bara hitta en gnista för att mörkret inte ska vara becksvart.

En dröm som närmar sig verklighet

Jag sitter på toppen av Åsberget, blickar ut över alla höstfärgade lövträd med utsikt över staden, bergen och skogarna runt omkring och jag ser även där havet möter himlen. Jag har varit här så många gånger men inte sett horisonten på samma sätt som nu. Den känns så långt borta men ändå så nära och jag ser likheten med en av mina drömmar. Om exakt två veckor är jag påväg på den resa jag väntat på i elva månader; som min mentor säger kommer vara ett avstamp i mitt liv och som jag känner kommer vara den hittills viktigaste resan jag gjort. Jag försöker att inte skapa några förväntningar, jag vill helt och fullt ta det som det kommer. Jag ska berätta mer om den senare♥

Jag har alltid haft drömmar och med det både en sprudlande längtan men även en rädsla att jag drömmer för stort. För ganska precis ett år sedan lade jag tarot och frågade just det, svaret blev nej. Och såklart, varför skulle mina drömmar vara för stora om jag någonstans också tror att allting är möjligt?

Tilliten jag kände då fick mig att våga ta steget att göra en dröm till ett mål och bara den grejen krävde mycket mod. Att det som jag haft som en dröm snart blir verkligt, är en helt magisk pirrande känsla.

Är du en drömmare precis som jag, är nog denna dagbok för kreativa drömfångare kanske något för dig Det står att den är för dig som vill drömma stort, vill lyssna till ditt hjärtas röst, följa dina drömmar, göra det du älskar och leva livet (inte bara gå igenom det)

Den är så fin, så inspirerande och så drömmig

Det är mycket som låter enkelt och självklart men som i det levande livet inte alltid är så lätt. Alla har inte en självklar dröm, eller en dröm över huvud taget. Alla har inte heller någon som tror på dem, eller ens tron på sig själv. Mina drömmar har inte alltid varit självklara men de har vuxit fram i takt med mig. En sak som hjälpt mig är att sluta tänka vad jag borde och istället känna efter vad jag vill, på riktigt. Jag kände först mycket och många olika saker, men jag kände också när det var rätt.

Drömmar för in magi i livet, och något annat som är magiskt är himlen denna höstliga tid.

Klockan 09.52

Klockan 17.57

Att älska sig själv

Jag sätter mig ner för att skriva, ämnet känns lika klart som min skinande kaffekopp och som solen som lyser in, men jag vet inte vart jag ska börja. Jag tittar på rubriken som är det enda jag skrivit och börjar fundera på hur jag relaterar orden till mig.

Känslan att så gärna vilja vara älskad är i mig så stark, och den har alltid varit det. Känslan att vara älskad av alla anda har varit så stor, nästan begärande, så pass stark att jag gjort nästan vad som helst och vad som jag trott jag behövt göra eller vara för att bli det, även om det ibland resulterat i icke-kärleksfulla handlingar mot mig själv. Jag ångrar inte om jag gjort något för någon annan men glömt mig själv litegrann, i situationer vars någon annans vilja jag trodde var viktigare än min. Men samtidigt ångrar jag att jag inte stått upp för mig, funnits där för mig, i stunder jag behövde mig som mest. Ingenting går att göra ogjort men jag kan göra annorlunda om liknande situationer i framtiden händer igen, och om det finns tillräckligt med kärlek i mig, för mig, att göra det. Det flesta val gör vi av kärlek; aningen utifrån eller i avsaknad av, och det är en av många anledningar till varför jag tycker självkärlek är så viktigt.

Alla bär på kärlek (ibland på olika vis, i olika styrka och riktat mot olika saker) och det slår mig att av all kärlek jag själv bär på, att jag så länge fokuserat på att ge den, och allt av den, till alla andra, men på vägen glömt bort att även ge av den till mig. Så länge jag inte helt, inte fullt älskar mig själv kommer det nog kännas som att något fattas, vilket stämmer, för om den kanske viktigaste kärleken, den från mig till mig inte är där, då spelar det ingen riktig roll hur mycket kärlek jag får från andra. Det sägs ju att den yttre världen är en spegling av oss själva, och kanske är det det som talesättet att man ska älska sig själv innan man älskar någon annan menar på, att känner vi ingen kärlek inuti, hur kan vi då uppleva den utifrån?

Jag försöker att skifta fokus från det jag tidigare haft, från att det viktigaste ha varit att ha blivit älskad av alla omkring mig till att jag vill börja med att själv helt och fullt älska mig. Älska mig för den jag är, och våga lita på att av dem jag är älskad av är älskad för den jag är, och att jag i mig redan är fullkomlig. Inte fullkomlig som att jag inte har några svagheter eller att det inte finns saker hos mig jag kan förbättra, men fullkomlig i den bemärkelse att mina prestationer eller mitt yttre inte ger värdet till personen som jag är.

Det vi innerligt älskar är ju sådant vi älskar för vad det är, som det är. Ändå när det gäller oss själva tror vi ibland att vi måste ändras, vara på ett visst sätt för att vara värd att älskas. När jag insåg att som jag så många gånger varit mot mig själv skulle jag aldrig behandlat någon annan, och den insikten och känslan som följer är så stark och jag inser att jag inte längre vill vara så hård mot mig. Samtidigt inser jag också att det är så mycket lättare sagt än gjort.

Behandlar jag mig själv som någon jag älskar? Lyssnar jag på mig? Är jag förlåtande, förstående och faktiskt finns där för mig när jag har det jobbigt? Är jag ärlig mot mig själv? Står jag upp för mig? Är jag accepterande, sann och använder vänliga ord när jag pratar till mig själv eller om mig själv för andra? Tillåter jag mina känslor?

Detta har inte varit självklara saker för mig, och en del saker är heller inte det än, men jag strävar efter att det ska bli det. Däremot, byter jag ut ordet mig mot andra är de för det allra mesta otvivelaktiga.

Så många år som jag har gått i skolan och ändå har ingen pratat eller lärt ut hur man älskar sig själv och varför det är så viktigt. Är det för att det inte prioriteras eller för att ingen annan heller riktigt vet?

Jag frågade några nära om de älskar sig själv, och första tanken som slog mig var att trots att det är personer som på olika vis står mig nära, och med personer jag skulle kunna prata med om det allra mesta, var svaren på denna fråga inget självklart jag visste, för självkärlek är något som vi sällan pratar om så konkret.

En svarade mig att det väldigt olika dag för dag hur jag känner för mig själv. Har väldigt pendlande känslor från nästan självhat till att älska mig själv oförskämt mycket. Men jag tänker också att de känslorna kanske också är viktiga för livet, så länge man inte lider för mycket av dem och kan hantera dem, för det är en del i att lära känna fler sidor hos sig själv. Kanske är det också en bra motpol till den kärlek jag oftast känner. En annan svarade att just i denna stund älskar jag faktiskt mig själv, och jag tror jag alltid gjort det på ett eller annat sätt. En tredje sa jag älskar mig själv, men det betyder inte att jag alltid tycker om mig själv. En sa att älska sig själv är något som låter så lätt, men nästan varje dag är en kamp mot de “enkla” konceptet. Jag tycker om mig själv, jag värdesätter mig själv, respekterar och står upp för mig själv, men ibland, när saker och ting går emot en, då kan jag inte säga att jag står upp och älskar mig själv. Prestation väger tyvärr tungt på vågen för självkärlek. En svarade nej, jag tror inte riktigt det och en ytterligare sa jag försöker, men det är svårt att veta vad det egentligen innebär.

Jag frågade vidare vad det innebär att älska sig själv och fick till svar av en att det är att ha lyckats med saker i livet så att tron på dig själv finns där. En annan sa att det är att kunna förlåta sig själv och kunna känna tacksamhet för den man är.  En tredje sa att älska sig själv är som att älska en annan människa, du kanske inte alltid håller med om vad den människan gör och säger och så men du stöttar alltid den människan. Så det jag tror innebär att älska sig själv är är att acceptera sig själv i vått och torrt. En svarade att för mig innebär det mycket, bland annat att kunna veta att man duger som man är. Jag behöver inte kunna allt för att bli älskad eller kunna älska mig själv. För mig innebär det också att kunna känna sig nöjd med sin personlighet och sitt utseende. En till viktig del som jag tror det handlar om är att alla behöver inte älska en för att man ska älska sig själv. Den medvetenheten och självrespekten tycker jag handlar om att älska sig själv. En annan sa att den stunden då man mer och mer står upp för sig själv, gör val som får Mig att må bra och då man respekterar sig själv och vill sig själv väl, den dagen älskar man sig själv. Det krävs mycket av en själv, att vända sina onda tankemönster till något bra tar tid, men det går om man verkligen vill. Ännu en sa att för mig så handlar nog kärleken till sig själv mycket om att känna sig bekväm med sig själv. Både inuti och utanpå. Att man liksom känner sig trygg och har ett lugn inom sig. En sa att Det är bekräftelse människan söker, så till viss del handlar det om att vi vill berätta när vi klarar något. Hade vi älskat oss själva och inte trott att vårt värde sitter i prestationer hade vi inte behövt eller viljat ha bekräftelse på samma sätt för de saker vi gör. Jag tror att de som känner att de inte klarat något söker bekräftelsen mer.

När jag frågade om det är viktigt att känna kärlek till sig själv svarade en att Älska sig själv bör man väl göra till viss mån men att det kan vara svårt ibland när man inte är nöjd med sig själv. Men om man tycker för mycket om sig själv kanske man blir uppblåst och högfärdig. Jag fick till svar från en att jag tror det kan vara viktigt att känna sig tillfreds med sig själv för att kunna njuta av livet, men kärleken kanske inte måste vara så stark. Kanske är det tillräckligt med att känna neutralt inför sig själv, att man tänker att man är okej och bra nog. En annan sa att självklart är det viktigt att älska sig själv, hur ska man annars nånsin kunna på riktigt älska nån annan och på riktigt lita på att den älskar dig om inte du gör det? För om du inte älskar dig själv och tror att det finns nåt där att älska inom dig själv så kommer du aldrig kunna tro att nån annan gör det heller. Sen så kommer man aldrig trivas i sitt egna sällskap om man inte känner en kärlek till sig själv, för då kommer man kanske känna att man behöver nån annan där för att inte känna sig ensam. Och sen är det viktigt att skilja på att vara självgod och att älska sig själv. En sa att man behöver inte älskar sig själv bara man tror på sig själv, det kan vara ett steg till kärlek och en ytterligare sa attdet är jätte viktigt att älska sig själv, eftersom man är den viktigaste personen i sitt egna liv.

Jag frågade en sista fråga, vad kan man göra för att älska sig själv mer, och en svarade att framförallt älska andra! Att se världen med ögon fulla av kärlek ger en själv ett hav av kärlek. Sen tror jag att tacksamhets tankar hjälper och göra det man känner för. Jag tror man älskar sig själv mer när man följer sin innersta vilja. En annan sa att man måste nog inse att det här är jag och jag kommer inte att kunna göra en 180 graders vändning på den jag är, för under hela sitt liv så har man skapat den man är idag. En stor förändring kommer inte hända på några timmar utan det händer med tiden och du blir formad av allt du har runt dig. Så för att göra denna resa som vi kallar livet enklare så måste man nog älska sig själv för att stå ut. De flesta har saker dom vill förbättra med sig själv och det är naturligt och okej, så länge du har accepterat det och den du är. En tredje sa att det kan hjälpa att minska sina hårda krav på sig själv och istället se det jag gör bra istället för det jag inte gör. Även att respektera och stå upp för sig själv och göra val som får Mig att må bra. En annan svarade att Det som utlöser känslor av o-kärlek för sig själv är för mig känslor av otillräcklighet. Att jag jämför mig med andra och tror att jag inte är bra nog. Därför tänker jag att självkärleken ökar om jag undviker att se människor hierarkiskt och i status och sånt, utan mer tänker på världen som något som man kan upptäcka. Att ha ett nyfiket synsätt på människor och tillvaron tror jag gör att man är mer accepterande mot sig själv, både när man känner att man lyckas eller när saker inte blir som man tänkt. När jag känner kärlek för mig själv känner jag också mer kärlek för omvärlden. Jag tror att mycket av kärleken man känner för sig själv handlar om hur man också känner sig i sin omvärld. Hur man liksom speglar sig i andra och om man trivs med sin tillvaro. Om man umgås med människor som får en att må bra genom sitt sätt, så tror jag att man börjar tycka om sig själv bättre. Att det liksom är ett utbyte med omgivningen hela tiden. Om man mår bra så ger man mer kärlek och så får man mer kärlek, att det hela tiden går runt runt. Kanske hjälper det också om man känner sig som en självklar del av omgivningen. Självkärlek kommer från att göra saker man mår bra av, känna att man tar hand om sig själv själsligt och kroppsligt. Jag tror att det är lite som att ha en relation till en annan människa. Att kärleken växer med respekt och lyssnande. Jag känner ofta självkärlek när jag lyssnar in vad jag behöver och sedan gör som känns bäst för mig, när jag respekterar mina egna behov.

Åh, jag har så kloka och fina människor omkring mig♥

”Kärleken kommer av sig själv och kan inte läras” är ett persiskt ordspråk som står skrivet i denna bok bland många andra ord om kärlek. Jag har länge tänkt att jag måste lära mig att älska mig själv, men lika länge undrat hur. Men kanske finns kärleken alltid i och omkring oss, men att det bara gäller att hitta den. Kanske är det inget som går att lära sig eftersom den redan finns där, kanske ibland bakom massal lager som vi först måste riva ner för att komma åt. Även om vi inte kan lära oss älska kan vi lära oss att identifiera och hitta alla hinder, murar eller skydd vi har byggt upp mellan kärleken och oss själva. Ett steg kan vara att lyfta det som är bra, skala bort förväntningar, våga vara sårbar och tillåta sig att känna och lyssna mer på den del av oss som alltid talar från kärlek. Alla har vi den rösten i oss men den kanske talar mer eller mindre högt. Eller så är vi mer eller mindre uppmärksamma på att lyssna efter den.

Av: mig för ungefär ett år sedan

Jag blickar upp från min dator och mina ögon landar på ett kort som står på fönsterbrädan vid min säng. Det står Var den kärlek du vill se i världen. På ett annat står det Ett underbart liv börjar och slutar i kärlek. Och jag tänker att visst är det väl så, att det allra mesta i mitt liv faktiskt böjar hos mig. Och hos mig har jag börjat mer och mer älska de delar som är jag. Tillslut kanske kärleken jag ger mig helt och fullt kan vara helhjärtad♥