Den kvinnliga symbolen

Jag har tappat räkningen på hur många de är och exakt var de finns men jag vet att de är minst tio stycken och inom några hundra meter från där jag bor. De är målade i rosa, lila, rött, vitt, grått och svart, och de finns på bergväggar, hus, träd och ett elskåp. Jag undrar vem som har målat dem och om det är en och samma eller olika individer. Jag undrar syftet med att de är där och jag undrar vad den som målade dem ville säga. Tecknet som består av en cirkel med ett kors under. Symbolen för den romerska gudinnan Venus, som inom biologin också är en symbol för det kvinnliga könet, och inom astrologin en symbol för planeten med samma namn.

Jag undrar om personen eller personerna på ett anonymt och diskret sätt vill få kvinnorna att synas mer eller ge dem mer uppmärksamhet. Kanske är det någon som inte vågar skrika sina åsikter högt eller kanske någon som inte vill eller vågar stå för vad hen tycker, men ändå vill göra sin röst hörd. Kanske är symbolerna målade av någon som inte bryr sig alls, mer än att hen tycker att symbolen är fin.

När jag har gått förbi berget, huset, trädet och elskåpet där symbolerna finns, har jag funderat på vad symbolen kan betyda. En cirkel och ett kors. Kanske står cirkeln för fullständighet, helhet och perfektion; det finns inget slut och ingenting som avbryter den. Likt cirkeln är kvinnor fullständiga, perfekta som de är och inte i behov av att ha någon annan för att vara hela.

Korset kanske står för tro. En påminnelse att vi måste tro på kvinnan och hennes kapacitet, potential och förmåga. Tron på att kvinnor kan, klarar sig, att kvinnor kan vara självständiga, att kvinnor är starka, att de kan bli framgångsrika och tron på att kvinnor är lika bra som män.

Jag undrar hur länge den kvinnliga symbolen har funnits på bergväggen, huset, trädet och elskåpet och varför ingen har tagit bort dem; jag tänker att de kanske uppnår kriterierna för vad som sägs vara klotter, vandalism, graffiti eller skadegörelse, vad man nu vill kalla det. Har ingen orkat eller har ingen velat? Har någon fler än jag lagt märke till dem och på vilket sätt har symbolerna isåfall påverkat dem och vad har de gett dem för tankar, om det har gett några tankar det över huvud taget? För mig får de gärna vara kvar, de sprider ett budskap värd att synas.

En dag mitt i vintern när snön låg som ett täcke över staden, vägarna och även berget där en av symbolerna finns, såg jag att den rosa kvinnosymbolen syntes tydligt genom den tunna, vita hinnan som täckte berget. Ännu en tanke kring symbolen dök upp i mitt huvud. Jag tänkte att det jag såg symboliserar kvinnor som ibland, i förhållanden eller situationer, blir undanskymda, förminskade, där någon försöker ta ifrån dem deras uppmärksamhet eller försöker göra dem osynliga, att dessa kvinnor syns och finns och kan lysa igenom allt och alla som kommer deras väg.

Hur länge kommer dessa symboler finnas kvar på bergväggen, huset, trädet och elskåpet? Kommer de nötas bort av väder och vind, kommer någon måla över dem eller kommer någon ta bort dem helt? Eller kommer de förbli orörda?

Om jag tänker några år framåt i tiden, någon gång i framtiden när jag inte bor kvar bland dessa symboler, så kommer jag vilja komma tillbaka hit. Jag ska ta mig tid att se om de kvinnliga symbolerna finns kvar. Om de gör det, ska jag se om jag har fått nya tankar eller kanske fått svar på vad syftet är med att de är där och vad den eller de som målat dem egentligen ville säga.

Den nya kvinnan

Klockan har precis slagit 23.01 och jag sitter ute på loftgången, dricker avsvalnat ingefära-te och blickar upp mot skogen, vars trädkronor jag nästan är i höjd med. Träden rör sig inte alls, det ser nästan ut som om de somnat och kronljusen intill mig vajar i den icke märkbara vinden. Eller kanske är det endast luften från mina andetag som får lågorna att dansa.

I boken jag precis läst ut (Den nya kvinnan av Karin Isberg) beskriver hon hur passion är detsamma som något vi brinner för, och att det är något vi inte kan tänka oss fram till eftersom den finns i vårt hjärta. Jag blickar in ljusen och drar mig till minnes när jag för några år sedan slutade försöka tänka vad jag skulle göra med mitt liv, och istället började känna vilka önskningar som fanns i mig, vad i livet jag av hela mitt hjärta älskar, vad jag brinner för och vad som ger ljus i mitt liv. Jag behövde känna in och våga lita på att det jag känner är äkta.

Under timmarna jag sitter här smyger sig mörkret på knappt synbart och några sidor tidigare i boken skrev hon om att omfamna sitt mörker; om vad som händer när vi möter den mörka sidan i oss. I mörket finns ofta det vi inte vågar eller vill möta och kanske även sidor vi tidigare förnekat, men att möta det som skrämmer oss gör oss alltid starkare.

Jag hör röster bakom mig och ser mamma och min bror i köksfönstret som ler mot mig. Jag ler tillbaka, håller boken mellan mina händer och minns hur författaren till boken ännu några blad tidigare skrev hon om viljan att bli sedd. Att hur mycket tid vi än ägnar åt att försöka ha en perfekt yta, och bli uppskattad för det, finns där en längtan att bli sedd på djupet, och på riktigt. Varje lögn är en del av en fasad, och vad är det vi är så rädda för att visa, som vi inte låter någon se?

I mitten av boken ungefär står en liten påminnelse om att ditt hjärta slår lojalt, att dina celler lagar dig när delar går sönder och att din kropp gör vad den kan för tt du ska må bra. En fråga man kan ställa sig är på vilket sätt man vill vara där för den.

Visste du att ett hjärta kan vara hungrigt? Kanske är det något du någon gång känt. Ett tomrum inuti som vi så gärna vill fylla för att känna oss hel, en hunger som vi försöker stilla med vad än vi tror kan hjälpa. En inre hunger, en inre längtan av att räcka till står nog skrivet i merparten av alla liv och står skrivet om i denna bok med.

Jag tar in platsen där jag är, det jag gör och de jag ser omkring mig och minns orden i boken om att det finns saker som vi inte dör av att leva utan, men vi mår aldrig riktigt bra om de behoven aldrig möts. Jag tar in platsen där jag är, det jag gör och de jag ser omkring mig och inser att jag inte skulle dö utan allt detta, men att jag inte skulle känna mig levande om inget av det fanns i mitt liv.

Några sidor ytterligare längre bak skriver hon om att tillåta sina känslor, och skillnaden mellan att känna en känsla och agera utifrån den. Vi ska alltid tillåta oss att känna precis det vi känner och inte förhindra eller trycka bort, för det kommer hitta sin väg fram ändå så småningom, och varför finns det ens i våra tankar och beteenden att inte fullt ut vara eller visa dem vi är. Kanske för vi är rädda att vi i vår helhet inte är perfekta.

Solen har helt gått ner och dagen är nästan slut och jag har bläddrat igenom hela boken en sista gång för nu. Ett stycke nästan i början av boken handlar om att sänka sina krav på sig själv, att vårt värde som person inte sitter i våra prestationer. Jag svävar iväg med tanken att kanske räcker det med, i vad vi än gör, att vi gör vårat bästa och att vårt bästa är bra nog; Både för andra och för oss själva.

Att ge sig själv tid

Nionde dagen av elva som mina dagar i princip bara har spenderats på jobbet. Jag har tagit något kvällsdopp och yogat innan läggdags men inte mycket mer har hänt men jag har varit supertrött när jag slutat. Jag trivs verkligen bra på apoteket, så givande att få hjälpa andra och träffar många fina människor varje dag men efter hela dagar bland folk och intryck har jag behövt tiden att andas och vara ensam när jag kommit hem. Från att mitt fokus varit på andra till att rikta det mot mig själv.

Gurkmejasmoothie och mina nyköpta gula rosor

På tal om att ge sig själv fokus; jag tror att allt vi på något sätt utstrålar eller ger andra börjar hos oss själva. Och att det behöver börja där. Om jag är en vänlig och en tillitsfull person kommer andra lättare känna sig trygg i min närvaro, accepterar jag mig själv och andra kommer andra lättare känna sig accepterade i min närhet. Älskar jag mig själv har jag mycket mer kärlek att ge, för bildligt talat så kan jag inte ge från min bägare till någon annan om där inte finns något i. Men samtidigt, skulle jag möta en vänlig och tillitsfull person skulle jag kanske inte känna mig trygg förrän jag har hittat en trygghet i mig själv. Likaväl kommer jag kanske inte känna mig accepterad, fastän jag är, om jag själv inte tycker att jag duger som jag är och kanske känner jag mig inte fullt ut och helt och hållet älskad av någon om jag inte kan älska mig själv.

Från ett kvällsdopp från ett barndomsställe med barndomsvänner♥