Yoga teacher training

Tiden spelar ingen roll för hur viktigt något kommer vara eller hur mycket något kommer betyda, det är vad som händer, vad något får dig och känna och hur starkt och hur stort intryck något gör som är avgörande. De 23 dagar som jag spenderade med över femtio andra kvinnor från femton olika länder på Island Yoga (Rachel Brathens yoga girls yogastudio) för att gå utbildningen, och de fem veckor jag sammanlagt var borta är hittills det finaste och bästa jag någonsin upplevt.

Jag vet inte vart jag ska börja berätta när jag vet att jag med ord egentligen inte kan beskriva allt mitt hjärta vill berätta. När ord eller bilder inte kan förmedla känslan som inte riktigt går att förstå på annat sätt än att kännas och upplevas själv.

Att vara på andra sidan jorden gav mig perspektiv på mycket och att resa ensam gjorde att jag kom närmare mig själv. Likt att jag lärde känna andra lärde jag mig på ett nytt sätt även känna mig själv. Det blev tydligt vad jag bar med mig i min ryggsäck/mitt bagage från livet hemma, livet som varit och livet i stort, vad som tyngt mig, vad jag inte bearbetat och innerliga sår som inte läkt. Jag kom i kontakt med känslor som jag tryckt undan och jag kunde släppa dem fri. Jag skapade meningar och kunde uttala ord som tidigare bara varit tankar. Jag hittade delar av mig själv jag saknade, gav styrka där jag kände mig svag, tillit där jag kände rädsla och jag började våga älska det hos mig själv jag tidigare inte tyckt om och jag förstod att perfektion inte är nödvändigt för att något ska bli älskat.

Jag lärde känna nya fantastiska människor och jag förstod innebörden av att på riktigt lära känna någon. Det var genom djupa samtal utan filter, genom att berätta och få berättat andras livshistorier, största rädslor, hur vi flyr eller möter jobbiga känslor, vår relation till vår kropp som barn, tonring och nu och våra viktigaste värderingar. Det krävs mod och styrka att visa sig sårbar och det krävs närvaro och aktivt lyssnande för att kunna hålla space för någon annan att vilja öppna sitt hjärta och berätta sitt. Men vad är egentligen finare än att visa hela sig för någon även om det stundtals är läskigt, relationen får ett helt annat djup och allting blir så äkta.

Vi behöver hjälpa oss själva innan vi helhjärtat kan hjälpa andra och vi behöver ta hand om oss för att inte förlora oss när vi tar hand om dem vi har omkring. Vi jobbade så otroligt mycket med oss själva och allt vi gjorde utgick från oss och det var magiskt vad det resulterade i. Jag har aldrig varit i ett mer kärleksfullt sammanhang och aldrig har jag varit i en så stor grupp där det flödade kärlek vart jag än vände mig och där så många armar osjälviskt höll mig när jag kände mig svag och inte riktigt kunde stå på egna ben; Och styrkan jag själv kände att hålla andra i mina när de behövde det.

Det har varit så många rädslor jag har behövt möta, rädslor där min styrka jag var osäker att jag hade visade sig och övertygade mig om att mina rädslor inte är starkare än mig. Rädslor där jag i stunden kände mig så liten, rädd och svag men som fått mig stark när jag insett vad jag klarar. Mod är inte avsaknad av rädsla, snarare värderingen att något är viktigare än det. Jag var innan rädd att känna mig ensam men jag lärde känna dem som känns som den syster jag aldrig haft. Jag var rädd att säga fel eftersom engelska var allt vi pratade, läste och skrev, men med tiden blev jag trygg i mitt sätt att prata. Jag var rädd att prata inför alla men jag ställde mig upp inför hela gruppen och delade mina största rädslor i livet.

Denna yogalärarutbildning har varit så mycket mer än bara det och jag har lärt mig så mycket. Allt jobb vi gjorde med Rachel väckte kärnan i att börja älska mig själv och det vi gjorde med Lara Heimann fick mig att börja älska min kropp, för vad den är. Båda är sådant jag aldrig riktigt tidigare gjort. Och jag lärde mig så mycket mer utöver det!

Dagarna var så intensiva, vi yogade flera timmar och hade teoretiska lektioner varje dag. Vi hade sharings där jag gick till djupt i mig själv och hittade mörka delar som jag förde upp till ljuset där de kunde släppas fri. I börjar var det så emotionellt smärtsamt och jag grät varje gång och varje dag till en början tills en dag jag kunde prata om de saker utan att känna att de längre var jobbigt på samma sätt, det var inte längre något som hade kontroll över mig utan jag hade hittat ett sätt att läka såren händelser eller annat skapat. Vi hade dynamiska meditationer där jag också verkligen lyckades släppa taget om några personliga saker jag inte ens trodde påverkade mig. Det går inte att fylla en kopp som är full och för mig var det så viktigt att få släppa det som inte längre gjorde mig gott så jag kunde fylla på och ta emot allt det vi sedan lärde oss och gör det möjligt för mig att mer leva som jag lär.

Det finns så mycket jag vill berätta, som alla små guldkorn som fått hela resan att glittra. Alla samtal om kvällarna med mina roomies, alla samtal med alla. Filmkvällen i Luna shala (yogasalen vi spenderade varje dag i) där yogamattor var utbytt till kuddar och puffar med en film som handlade om tecken. Att vara med i en podcast för hundratusentals och berätta vad jag är rädd för. När vi seglade på karibeins blåa hav och dansade i solen. Men framför allt önskade jag att jag kunde beskriva känslan av att ha hållit min graduation class. Jag var så otroligt nervös med det gick så bra och jag fick så otroligt fin feedback och jag var så himla lycklig!

Ceremonin när vi skulle få ta emot vårt certifikat var det vackraste jag någonsin har upplevt. Med slutna ögon gick vi en i taget en gång omringad, hållen och led av alla andra systrar, med de mest kärleksfulla orden viskade i mitt öra. Jag kunde inte sluta gråta. Jag har så mycket kärlek till Rachel, Lara och för alla och allt där, och även för mig själv som jag gjorde det här!

Främlingar är vänner vi bara inte mött än

Jag vaknade med liten oro i kroppen, antagligen lite nervös för morgondagen. Jag vet innerligt att det kommer bli så bra, att jag kommer vara omfamnad av värme, trygghet, kärlek, förståelse och systerskap, men mina tankar kidnappar så smått den känslan. Jag är rädd att känna mig ensam eller utanför, rädd att inte kunna vara och visa den jag är och vill vara på grund av rädsla. Jag vet att rädslan finns i mitt huvud och inte är en faktisk verklighet även om jag ibland finner det så. Jag försöker acceptera mina känslor för jag vet att de härrör från tidigare år, från saker jag tidigare känt och varit med om. Jag behöver och vill jobba med allt som jag fram till nu tryckt undan eller saknat verktyg för att jobba med.

Förmiddagen var ljuvlig. Jag tog en promenad för att hälsa på July och Cece och sedan lade jag mig på stranden. Fick en solstol, en flytmadrass och spelade volleyboll med några andra som jobbade på stranden. De sa att de kan hjälpa mig med vad jag än behöver. En av de jag spelade med var Tatjana, en så himla fin och trevlig tjej från Ryssland, men som bodde i Tyskland men just sagt upp sig från sitt jobb för att spendera två månader här.

Pratade med en av killarna efteråt och han sa att han tyckte jag var så fin. Jag tackad och sa att jag blev glad att höra det varpå han frågade om jag sällan får höra det. Jag sa ibland och han sa att jag ska vara stolt över att vara mig. Han sa även att le mycket, det är ett sätt att bli lycklig. Han nämnde även Aruba, the happy island och sa att alla som en gång varit här vill eller åker tillbaka.

Även denna kväll bestämde jag mig för att se solnedgången från stranden. Träffade Tatjana igen och vi pratade länge. Vi pratade om vänskaper mellan killar och tjejer, om att kvinnor ofta ses som lägre än männen och om att älska sig själv. Cece kom sedan och vi pratade om män och kvinnor och om och hur de behöver varandra. Under fullmånens sken berättade han hur månen och ljuset påverkar vattnet, och hur vattnet påverkar luften. Vi pratade om hur vatten absorberar negativ energi och att någonting händer i världen för att arter börjar ändra sitt sätt att leva; som dykare har han sett det i livet under ytan. Innan jag gick hem sa han att min energi är så ljus och vänlig och att jag kommer göra skillnad i mångas liv. Det var fint att höra.

En lycklig ö

Under min andra dag på Aruba vaknade jag innan väckarklockan och inte alls jetlegd, kanske för alla mina böner om att på alla vis vara helt redo, eller kanske för att hela mig, allt som jag är var redo att vakna. Jag märkte ganska snabbt att min laddare inte fungerade här så jag gick ut för att leta någon som sålde en adapter. En kille såg att jag vandrade själv på gatorna innan något hade öppnat och han frågade vad jag sökte. Alla är verkligen så hjälpsamma. Han erbjöd mig skjuts och i hans öppna bil susade vi genom morgonen. Han var från ön, var en salsadansare och berättade om ett ställe jag kunde gå till om jag ville dansa. Han gillade att han gillar att läsa, främst filosofi och psykologi och eftersom jag också läst det var samtalsämnet givet direkt.

Aruba kallas one happy island och jag frågade honom varför han tror alla är så glada. Han svarade en blandning av mentaliteten, kulturen och omgivningen. ”När solen skiner varje dag är det svårt att bli nedstämd, människans sinne absorberar och reflekterar vädret.” När han skjutsade tillbaka mig pekade han på några träd och berättade att det på ön finns wind trees eller dividivi som det egentligen heter. De växer i samma riktig som vinner blåser. Dessa träd ser jag på många ställen och jag förundras verkligen över dem, deras sätt att växa och att go with the flow.

Tacksamheten och glädjen av att vara här överflödar mig. Alla möten är det som glädjer mig mest, och min egen utveckling som människa.

Dagens mitt spenderade jag på stranden och jag tog mitt första dopp här. När jag vandrade på stranden korsade min väg två mäns som jobbade på stranden. Vi började prata om yoga, anledningen som främst fört mig hit och en av dem sa att yoga för honom är att dyka. Alla har vi våra egna saker som vi älskar och som ger det yogan ger mig. Njut av dig själv och av tiden sa han innan jag fortsatte gå vidare.

Nu när jag är själv (men absolut inte ensam) på denna resa känner jag mig trygg i mig själv, på ett sätt jag inte gjort tidigare. Kanske för att jag har hittat tryggheten i mig själv, och då tar jag med mig känslan av det vart jag än i världen är.

Jag ville se solnedgången från stranden och när jag passerade stället där jag tidigare träffade de trevliga männen började en av den och en tjej att vinka till mig att komma. De heter July och Cece och vi såg solnedgången tillsammans, lyssnade på musik, dansade lite och lärde varandra några ord på våra olika språk. En av dem var från Colombia och en av den från här och de förundrades över mina ögon och de började kalla mig Johanna Ocean, för att mina ögon speglade havet.