Alla❤️dag

För ett år sedan, exakt ett år sedan skrev jag det första inlägget här. Det var då alla❤️dag,  och idag är det kärlekens speciella dag igen. Då satt jag i min säng på mitt rum, nu sitter jag på tåget påväg dit, på väg hem.

I morse innan jag åkte hemifrån lämnade jag ett chokladhjärta på mamma och pappas nattduksbord, och det är så fint att vi har en särskild dag där vi uppmärksammar kärlek lite extra, men vad viktigt det är att vi inte glömmer bort att göra det alla andra dagar likaså; visa uppskattning till dem vi bryr oss om och göra det där lilla extra som inte krävs eller förväntas av oss, men som vi gör för att vi vill, för vi vill visa kärleken vi bär.

Innan jag steg på tåget, satt jag i väntsalen på stationen med elva andra. En del väntade precis som jag på att antingen ge sig av eller åka hem, och en del la sig tillrätta som om det kalla stengolvet var deras hem, eller ett ställe det för den här natten skulle stanna. En kvinna bredvid mig snörvlade och jag kunde inte avgöra om hon var förkyld eller ledsen. En kille mitt emot mig vilade huvudet i händerna och jag kunde inte avgöra om han var trött eller grät. De som verkade skulle sova där verkade glada, de skrattade, och kanske kände jag ett uns av deras tyngder som de för sunden tagit ett steg ifrån men som hela tiden ändå var närvarande; för mig synligt men för dem kanske endast i vitögat, eller om de blundade för dem helt.

En tryck kändes över mitt bröst, som om mitt hjärta kände dessa människors sådana och tårarna var nära. Kanske kände jag det de tryckte bort, inte ville känna, det där som de med alla medel försöker fly ifrån. Kanske kände jag att mina tårar var nära bara för att jag är en människa nära till mina känslor och kände empati för dem och önskade att det fanns något jag kunde göra.

Kanske är alla❤️dag som våra högtider, alldeles underbara för en del eller extra jobbiga för andra. Det blir liksom så påtagligt när man inte har vad än det nu är man firar eller uppmärksammar lite extra.

Det är kväll och kärlekens dag börja lida mot sitt slut. Det är fint att kärleken har en egen dag efter sig, men kärleken är inte beroende av en speciell tid eller dag, kärleken är så kraftfull och den bara är. Kärlekens närvaro borde vara närvarande alltid.

Att göra det man egentligen inte vågar

Känslor som står mig nära, de jag har lätt att känna och de som lätt kommer till mig är glädje, skratt och tacksamhet. På samma plats finns tårar, även ångest. Jag har nära till mina känslor vilket gör att jag blir otroligt glad väldigt lätt men eftersom jag känner så lätt, så mycket och så starkt gäller detsamma med känslorna som är jobbigare att känna.

Ångest är otroligt vanligt, och otroligt jobbigt och i många sammanhang lite romantiserat. Det är ett tungt ord som lätt slängs hit, skriks dit men inte alltid riktigt tas för det allvar det faktiskt är och kan vara.

Jag tänker, skriver och känner mycket kring ångest och det är även något jag pratat med många om, både med de som står mig nära och de som jobbar med det professionellt. Jag minns att jag för rätt länge sen lärde mig att det finns fyra grundkänslor; glad, ledsen, rädd och arg; alla med flera underkategorier där resten av alla tänkbara känslor finns. Ångest finns under rädsla.

Rädsla är också otroligt vanligt och även fast en viss rädsla gör att vi håller oss vid liv kan rädslan också hindra oss från att verkligen leva.

Rädslorna vi aldrig möter blir våra begränsningar, och vill vi nå högre, längre eller mer behöver vi våga expandera dem, och det sker när vi möter dem, och inte tar någon genväg runt. Att göra det som är skrämmande är svårt men precis som med mycket annat som är det, blir det lättare ju mer man gör det.

Jag är en person som vill utmana mina rädslor, det som skrämmer mig och kliva över gränsen för min comfortzon, för jag vet att det är det som får mig att växa i livet och som människa. För mig är det viktigt för jag vill vara den som bestämmer i mitt liv, jag vill inte vara styrd av min egen rädsla eller negativa tankar.

Jag har många exempel när jag gjort något som jag känt att jag egentligen inte vågat, men ett alldeles nyligen sådant är att jag fått förfrågan att instruera i poledance. Jag har otroligt höga krav på mig själv och mycket prestationsångest så nån del av mig vill bara tacka för erbjudandet men tacka nej. Men, jag tänker samtidigt hur jag kommer känna om jag tackar ja (för det känns lockande) och jag har ju bestämt mig för att inte låta rädslan för nya saker (saker vi inte känner till är generellt läskigt för oss) hindra mig från att göra det jag i hjärtat vill. Att uppleva känslor, tankar eller sensationer som är skrämmande eller avskräckande betyder inte att man ska sluta eller avstå, för det är när vi då fortsätter som vi växer och gör att vi i framtiden vågar ännu mer!

Likheter med oss själva och människor som vi ser upp till, vill efterlikna, de som är våra förebilder är att alla har sina tvivel, även dem. Skillnaden är att de tar sig genom dem, klarar av dem och kan andra, kan även jag. Och du.

Under livets gång utvecklar vi rädslor, vissa som vi tar efter från omgivningen och vissa som vi själva drar på oss. Rädslan fungerar både som skydd och som begränsning och den rädsla som begränsar oss är ofta bara inbillning. Denna rädsla saboterar våra liv och får oss att inte sträcka oss efter våra drömmar. Vågar vi gå rädslan till mötes kommer vi inse att den är mycket mindre än vi trott. En skugga bleknar i solen precis som rädslan när den tas fram från djupet av oss själva. Vägrar vi ta itu med våra rädslor och det arbete som krävs för att bearbeta dem kommer de för alltid att styra oss. Lär vi istället känna rädslan och vågar utforska oss själva kommer den minska och slutligen försvinna. Jag tror att bland det värsta vi kan göra mot oss själva är att låta rädslan äga oss och låta den kontrollera våra liv.

Något som hjälper mig att våga är främst sex saker (och som var till hjälp när jag tillslut sa självklart vill jag det, i frågan om att instruera i pole) :

❉ Inte tro på allt jag tänker. Mina tankar och känslor blir ju min sanning men det behöver inte betyda att det är så verkligheten faktiskt ser ut.

❉ Innan jag gör något som gör mig nervös, rädd eller känner ångest inför brukar jag skatta innan hur jobbigt det känns från en skala 1-5 där 1 är superlätt och 5 så pass jobbigt att jag vill undvika eller till och med undviker det. Jag gör samma sak efteråt och de allra, allra flesta gångerna inser jag att det inte var lika svårt eller jobbigt som jag innan trott. Begränsningarna är alltså dem jag satt upp i mitt eget huvud.

❉ Jag försöker lita på orden att det inte finns några misslyckande, bara lärdomar. Det gör det lättare att tänka att jag antingen kommer lyckas, fått nya lärdomar eller bara tanken att jag vågade.*Livet ger oss miljontals chanser, våga ta en, för det livet ger oss är eller kan vara en väg till målet eller livet vi vill leva.

❉ Jobba på självkänslan, för att veta att oavsett vad jag gör är jag bra och älskad ändå, och bra som jag är.. Mitt värde som person sitter inte mina prestationer. med självkänsla och självförtroende kan man lättare möta sina begränsningar och tvivel genom att låta dem göra sig hörd men inte ha makten över mig

❉ Jag försöker bli medveten om mina svagheter, mina tvivel och invanda mönster som kommer spegla mina handlingar, för det gör det möjligt för mig att låta dem göra sig hörd men inte påverka mig. Dessa känslor är normala och mänskliga att känna när förändringarnas tid når oss, för vi är ju trygga med det vi redan känner till, och de vi inte vet något om känns läskigt och ovisst.

Min yogaresa till Indien, yogans ursprungliga land

Kanske måste vi till ursprunget av det vi vill fördjupa oss i för att verkligen förstå helheten, eller själva kärnan i vad vi vill åt. Jag vill åt varje liten del av mig för att förstå varför jag funkar, tänker och känner som jag gör för att sedan kunna påverka det som påverkar mig; För att i sin tur kunna göra mig fri från det som hindrar mig från att må bra, känna mig levande eller från att vara jag. Jag vill även fördjupa mig i yogan, just för att det är ett sätt att fördjupa mig i mig. Att åka till yogans ursprungliga land kändes därför så himla rätt!

Det är något med Indien som alltid har lockat mig, och yoga har så länge jag kan minnas legat mig varmt om hjärtat. Den här veckan som varit har jag sammanflätat de båda.

Efter en lång resa på nästan ett dygn, landade jag och min fina vän på flygplatsen i Goa. Vi lämnade ett kallt Sverige och såg fram emot en vecka av värme, en vecka som skulle ge oss många yogatimmar, nya insikter, skratt, tårar, djupa samtal, nya möten och fina minnen. Och så otroligt mycket mer ♥

Dagarna började med att vi drack morgon-te i soluppgången och vi skulle vara tysta varje förmiddag fram till lunch. Det var inte så svårt som jag först trodde att det skulle vara, jag insåg att det var väldigt nyttigt och behövligt. Jag har väldigt många ytterligheter, vilket kanske är en anlednning att jag har så svart att vara i balans, eller rättare sagt, svårt att stanna i det. Jag älskar att prata och har ofta många frågor, men jag gillar även tystad, tid att tänka och bara vara med mig själv. När jag för något år sedan insåg att den enda jag alltid kommer ha i mitt liv är mig själv, ville jag att den relationen också skulle bli den viktigaste och finaste; en relation fylld av kärlek, förståelse, vänlighet och respekt, precis som en meningsfull relation, oavsett vem den är med, för mig ska vara. Därför har egentid, särskilt i tystnad, i meditation blivit en viktig del av mitt liv, för mig, för då och endast då kan jag låta egot skrika lite tystare och själen viska något högre och jag känner i mig vad som är viktigt, vad jag behöver och jag kan låta tankarna flöda i ett lugnare tempo och bara vara här och nu, i det enda ögonblick där livet pågår.

“Of all the people you will know in a lifetime, you are the only one you will never leave or lose. To the question of your life, You are the only answer. To the problems of your life, You are the only solution.”  ―  Jo Coudert

Vi yogade fem timmar om dagen och vi skrev i våra dagböcker som vi hade fått. Varje dag fick vi en fråga som vi skulle fundera över och jag ska dela med mig av vilka och några meningar av vad jag skrev:

vad har jag för relation till min kropp? Min relation till min kropp har varit väldigt dålig, det är lätt att alla mina tankar, om ibland blir för tunga för mig att hantera, tar uppmärksamheten från nuet och min kropp (liksom svävar iväg och endast tänker mörka tankar) och det är ofta då jag blir blir ledsen, får ångest eller gör dåliga val mot mig själv ….  Jag behöver slappna av i axlarna (känns ibland som jag bär hela världen på dem) & i hjärtat (känner SÅ mycket). Kanske kommer ett lungt sinne av en lugn kropp? Kanske är det därför jag min kropp ofta känns rastlös, för en rastlös kropp kommer från ett oroligt sinne? Jag insåg att JAG är både min kropp och själ, inte bara det ena

Vad är min historia? Först och främst vill jag säga att den är lång, 20 år lång och kan såklart inte sammanfattas i några få meningar.. Men några meningar som kom upp angående den frågan var ungefär såhär: Min uppväxt och omgivning har varit bra och stabil, men jag själv har varit den som svajat. När något varit jobbigt har jag på olika vis tagit ut det på mig själv, för jag har inte haft stabiliteten inuti. Jag vill hitta den inre tryggheten och stadigheten i mig själv så att jag kan stå stadigt när omgivningen svajar, och inte tvärt om.

När dagens fråga handlade om mitt drömliv skrev jag helt enkelt ner några drömmar, men framför allt vilka känslor jag vill känna och vad som får mig att känna dem. Känslorna som jag skrev ner var lycka, tacksamhet, kärlek, frihet, ett inre lugn, trygghet, tillfredställande/njutning och mening; vad som får mig att känna dem ska jag skriva mer om någon annan gång.

Vilka mål har jag för i år, mål som för mig närmare mitt drömliv? De fyra punkterna jag kom fram till var att fortsätta med en bra morgonrutin, planer in tid för att skriva, tro på mig själv och lita på att jag är älskad.

Hur visar jag kärlek till mig själv? Av fem punkter var tre av dem att följa mitt hjärta, tänka bra saker om mig själv och att acceptera och tillåta mig att känna. För mig är det viktigt att vara snäll och visa kärlek och omtanke till andra och jag insåg att hur jag stundtals är mot mig själv eller sådant jag gör ALDRIG är något jag skulle göra mot andra, så VARFÖR gör jag då så mot mig? Den tanken gav en tydlig bild hur jag sett eller ibland ser mig själv och jag insåg att det var dags att sluta hata och istället överösa den med kärlek.

Vad tar jag med mig härifrån? Jag tar med mig otroligt mycket värme, insiker och tacksamhet hem. Jag tar med mig att tystnad kan vara fint, skönt och behövligt för att kunna se bakom allt ytligt, alla lager eller lögner som vi annars klär i ord. Jag har än en gång förstått vikten av att göra sig en egen bild av människor och inte dömer någon på förhand av vad andra har sagt eller egna fördomar. Människor som gör det bästa med det de har inspiterar mig. Jag ska alltid vara tacksam för min kropp och inte ta den för given, det är aldrig min kropp som är fel, endast mina tankar om den. Jag tar med mig att lyckan inte ska vara beroende av andra människor eller ligga i yttre omständigheter, utan jag ska hitta den innuti mig själv, för då kommer jag bära den med mig förhoppningsvis de allra flesta steg jag tar. (Och JA allt detta är mycket lättare sagt än gjort, men att komma till insikt om något är första steget till förändring)

En kväll lät vi elden från brasan på stranden ta med sig de saker vi var redo att släppa. Vi gick gemensamt in i 40 timmar av tystnad och vi delade med oss av det som tyngde våra hjärtan till varandra, till människor som vi inte känt sedan tidigare. När vi vågar öppna våra hjärtan och visa vilka vi är och även de tyngder vi bär på, kommer vi inse att vi människor är så mycket mer lika än vad vi tror. Alla kämpar med något. Under veckan fick vi även vilda delfiner i gryningen och vi blickade upp mot stjärnhimlen när vi drack vårt kvälls-te och spanade in karlavagen som till skillnad från Sverige här var upp-och-ned. Vi åt ayurvedisk mat och blev uppassade av så fina människor. Varje kväll somnade vi till havets vågor och varje morgon vaknade vi likaså.