Strävan efter balans

Det finns många nivåer av balans; mellan arbete och ledig tid, egentid och finnas till för andra, känslomässig balans alltså en strävan bort ifrån att uppleva de starka känsloyttringarna, eller kanske en balans att hitta mitten av egentligen vilka ytterligheter som helst. Balans i hur mycket en lever från intellektet och hur mycket från sina känslor eller balans i vad en gör.

Jag trivs i ytterligheter men jag vet jag behöver balans. Det har jag nog länge egentligen vetat men på den senaste tiden har det blivit mer och mer viktigt. För mig har det på många sätt handlat om allt eller inget, verkligen varandras motsatser, och inte riktigt någon balans. Antingen äter jag en hel chokladkaka eller så äter jag inget av den alls. Antingen vill jag vara uppiffad och stå i centrum eller vill jag ha pyjamas hela dagen och att ingen ska vila sina ögon på mig. Antingen dricker alldeles för många kaffekoppar eller bestämmer mig för att nog sluta helt. Antingen yogar jag flera timmar om dagen eller inget alls på flera veckor. (Och på tal om yoga, av de två yogaresorna jag varit på bodde jag ena gången på det lyxigaste av lyxigaste hotellet varav andra gången i en liten bungalow på stranden. Det om något var ytterligheter, men otroligt fantastiskt båda delarna) Antingen har jag så mycket ångest att jag inte kan andas eller så är livet det vackraste jag vet. Typ så. Jag funderar ibland på om balans är att hålla sig i mitten (där allt är lagom typ), eller är det just att aldrig riktigt vara där, utan att liksom att sväva mellan ytterligheter? Kanske beror det på.

Rachel Brathen har skrivit att balans är nyckeln i allt vi gör. Dansa hela natten och praktisera yoga dagen efter. Drick vin men glöm inte den gröna juicen. Ät choklad när hjärtat vill och en sallad när kroppen behöver det. Gå i klackar på lördag och barfota på söndag. Shoppa loss i ett köpcentrum och meditera i sovrummet. Lev högt och lågt. Var i rörelse och var still. Omfamna alla sidor av dig och va helt sig själv. Var modig, högljudd och framfusig och låt det komplettera din förmåga att hotta tystnad, tålamod, ödmjukhet, stillhet och frid. Sträva efter balans. Gör dina egna regler och låt ingen säga till dig hur du ska leva, enligt deras. (min översättning)

Ett liv, ett mående, en känsla, vädret eller vad som helst som var bestående, som alltid var densamma skulle jag inte säga var balans, och jag tror inte heller att något sådant riktigt finns. Allt i livet är föränderligt. Sommaren ersätts av hösten, natten blir alltid en ny dag och träden blommar varje år alltid ut på nytt. Finns mörker finns ljus, finns lycka finns sorg och finns lätthet finns även motstånd. Allt har en motsats och det ena kan inte finnas utan det andra. Kanske gör föränderligheten att livet är blir i balans, oavsett om vi i stunden tycker om det eller inte.

Likande en vågskål är balans när båda vågskålar innehåller samma vikt. Men storleken på vad som är i skålarna kan ju variera, ett gram bly är ju mycket mycket mindre i storlek än ett gram bomull, trots att det är samma vikt. Kanske går det att översätta till livet; jobbiga känslor eller svåra stunder känns mycket tyngre än vad samma mängd lycka känns härligt, så är det i alla fall för mig. Alltså, det jobbiga kan liknas med blybiten och det krävs då en större mängd av det som känns positivt för att det ska kännas balanserat och för att inte blybiten ska väga tyngst.

Balans tror jag uppstår (bland annat) när vi följer hjärtat men har hjärnan och vårt förnuftiga jag med oss. I hjärtat tror jag att vi vet vad vi egentligen mår bra av och behöver men ibland kan det behöva vägledas av vår hjärnas sätt att tänka, dra logiska slutsatser och förstå sammanhang, handlingar och kosekvenser. Alla, även hjärtat, kan behöva någon att fråga om råd. Och vårt logiska jag kan behöva hjälp att känna tillit, kunna släppa på kontrollen och go with the flow. Jag går en gång i månaden till en jättegullig kvinna som ska hjälpa mig att bli min bästa version av mig själv, och hon sa nyligen att jag lever för mycket i mina känslor och att jag behöver låta min rationella sida få ta lite mer plats, och där är ytterligare en definition av balans jag strävar efter att hitta.

I tisdagskväll kom Frida till mig, och under tiden av 12 timmar skulle jag på olika skilda vis, liknande dem i Rachels text nosa på och på djupet förstå vad balans handlar om för mig. Vi satt i min obäddade säng med ett öppet fönster som vi lät vara öppet hela natten, åt choklad, drack vin, pratade konstant och snackade om allt. Vi skrattade och köade nostalgiska låtar som vi antingen spelade tyst i bakgrunden eller höjde på högsta volym. Vi somnade och vaknade några timmar senare när dagen var ny. Och nyvakna var även vi när klockan ringde klockan 4.

En from av balans är att göra både det hjärtat vill….

På onsdagsmorgon gick jag upp på berget, ett av mina favoritställen. Tog med mig min yogamatta, högtalare och frukost, och såklart följde Donna med! På toppen av Övik med utsikt över staden mediterade, yogade och dansade jag ensam på berget. Mestadels av timmarna där var jag helt tyst för att under några låtar sjunga allt vad jag kunde. Jag åt rostade nötter och drack dubbla smootihies, för att jag inte kunde bestämma mig för en.

… och det kroppen och själen behöver

Stockholms-weekend

Vi var framme i vår vackra huvudstad 06.30. Vi köpte kaffe takeaway innan vi vandrade över vägen till hotell Continental där vi åt fruktost och tog en stor kopp kaffe till. Vi satte oss sedan i lobbyn för att vänta på att staden skulle börja vakna och för stan att öppna. Jag varierade mellan att bläddra i en bok och att skriva egna texter på datorn men blicken landade ständigt på kaffebryggaren i receptionen. Mellan att förloras i texten i boken, i texten som jag själv skrev eller i mina morgontrötta tankar lockade tanken om att ta en kopp kaffe till. Det är en så otrolig mysfaktor även om för många koppar ger mig oro och gör mig nervös och stissig. Jag är nog känslig för koffein, men på något sätt gillar jag det. Det ger ju någon form av kick och kickar, precis som dess raka motsats lugnet, är något jag ofta söker.

I alla fall, tanken var att O skulle köra lamborgini men de ringde i sista stund och sa att bilen var trasig, men vi åkte ner till huvudstaden ändå. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men oftast blir det bra ändå, vi fick en extra lugn morgon och fick en otroligt mysig och välbehövlig spa-weekend på Yasuragi. Lamborginin får bli en annan gång, och då tänker även jag sätta mig bakom ratten. Det om något lär ju bli en kick!!

Jag lever I tillit till att livet ger mig vad jag behöver, och att rätt sak inträffar när rätt tid är inne så för oss gör det inget att det inte blev av den här gången, det får bli vid ett senare tillfälle istället, och det finns säkert en mening med det. Och på tal om tillit så var boken jag började läsa i hotellobbyn typ klockan 8 på söndagmorgonen Tillitens väg av Sofia Siversdotter, som handlar just om att ha tillit till livet. Och tillit till sig själv. Den verkar så himla bra, mysig och fin och fylld av kolka tankar.

Våra dagar i Stockholm var precis vad jag behövde; kvalitetstid med min kärlek, spa, meditationer, promenader bland stenar och träd, tebuffe och hur mycket frukt som helst. Rödvin på takterassen i solnedgången på söndagen och cava på en uteservering i Kungsträdgården på måndagen. Några tårar fällda och massa skratt frisläppta och första promenaden barfota i gräset för i år på gräsmattan utanför stadshuset med utsikt över Sveriges slott.

Ena natten sov vi på tåget, eller Oscar sov, jag låg mest och frös och var rädd att inte vakna i tid och andra natten sig bodde vi på Yasuragi och det stället var helt magiskt fint! Förutom det jag nämnde ovan gick vi runt i morgonrock och tofflor hela tiden där, oavsett om vi var på spaet, vandrade i den japanska trädgården eller åt frukost i restaurangen. underbart

Jag hade inget smink med mig och det kändes så bra, jag kände mig ändå fin som om mitt inre fick uppmärksamhet och fick ta plats och som att det räckte, det var fint att känna. Mitt inre liksom blommade ut under denna lilla tripp, bokstavligt talat.

När ord gör avtryck

Vi möttes i hissen, och gick tillsammans på sträckan jag så många gånger gått men ändå inte har en uppfattning om hur lång den är. På parkeringen hoppade hon in i sin bil och jag fortsatte gå.

”Ta hand om dig” var det sista hon sa innan vi båda, i olika takt och på olika sätt tog oss ned mot stan.

Hennes ord träffade rakt i mitt hjärta och jag bar dem nära mig under hela promenaden till mitt jobb. Bar dem nära mig under hela dagen. En tjej, en ung kvinna som jag mött några gånger men aldrig riktigt träffat önskade att jag skulle ta hand om mig. Som om hon visste att det är vad jag i stunden verkligen försöker göra och som jag den senaste tiden inte riktigt gjort. Jag förundras över vad några simpla ord kan göra avtryck.

Några timmar senare mötte jag en annan tjej, en ung kvinna i kassan. Vi hade aldrig mötts förut. Jag möter många människor när jag jobbar men hon kommer jag så länge att minnas.

”You made my day” sa hon och log, och jag som bara hade varit mig själv. Att jag kan göra någon annans dag, genom att vara mig, Åh! finns det något vackrare än det?

Vad vi än gör och vad vi än säger så gör vi avtryck och lämnar något efter oss. På något sätt. Vi skapar och lämnar minnen av sådant vi sagt och hur vi betett oss. Vad vi gör och säger kan väcka känslor hos andra och eftersom vi kan det, har vi någonstans en möjlighet att välja hur vi vill att andra ska känna, och ett ansvar för vad som lämnar vår mun, eller en handling som kan lämna avtryck i någons liv.

Ord är så otroligt kraftfulla och kan förändra någons liv, (som när jag fick höra att jagär det viktigaste i någons liv)

Men ord kan förstöra ett likaså (som tur är har jag inget minne av något sådant för mig)

Ord kan höja oss (jag tänker på alla otaliga komplimanger jag fått, men som jag inser nu att jag kanske inte varit allt för duktig att ta till mig av)

Ord kan göra ont (som när jag blev kallad ”en hora som bara vill ha uppmärksamhet” av en kille som jag aldrig tidigare sett och som inte kände mig) Vissa saker glömmer man inte, även om det inte längre känns; precis så är det för mig med orden som den killen sa. Jag vet att hans ord inte innehål någon som helst sanning, men fortfarande hör jag dem ibland i mitt huvud och tänker att någon faktiskt trodde så om mig.

Ord kan skapa vackra saker eller ge bestående ärr, (trots ord som ”förlåt” är det inte alla sår som läker)

 Avslutningsvis delar jag med mig av en liten dikt som jag skrev någon gång i vintras.

jag skriver

jag suddar

och jag inser varför skrivandet är så vackert

och till något som jag dras

för även om skrivandet handlar om livet

är skillnaden där emellan

att i livet går inget som man gjort (eller sagt) någonsin att radera

att sudda

eller ta tillbaks

jag skriver

jag skapar

Och jag inser varför det är viktigt att tala från hjärtat

Och säga`jag älskar dig´till dem man tycker om

och `förlåt` till dem man sårat

För om nu sagda ord inte går att radera

sudda

eller ta tillbaks

kommer även de kärleksfulla

finnas kvar för alltid